SPARKA BÔLL.

Att en plats i Fotbolls-VM ska bero på hur andra spelar tycker jag är skit.
Egna resultat är det enda som räknas i mina ögon.
Man ska inte glida in på en räkmacka.
Det var annorlunda på Gunnar Nordahls och min tid när jag spelade i Dyngbacka-IF.
Jag blev aldrig nåt proffs. Det berodde till stor del på att man inte hade nån rejäl utrustning. Det hände tillochmed att man lirade i sandaler. Men bra... det var jag.

NÄR JAG ÅKTE DAMCYKEL ÖVER STAN I KJOL.

Nu kanske du tror att jag har transvestitiska böjelser, så illa är det nu inte. Låt mig förklara:
Vi hade syslöjd i fjärde klass. Först fick vi brodera små dukar med korsstygn och kråksparkar. Snart blev vi så avancerade att vi fick sy en gympapåse och ett par gympabrallor att ha i påsen. Påsen blev bra för det var inte så noga med storleken. Det var värre med byxorna, visserligen såg dom bra ut men hade inte riktigt min storlek.

Klassen brukade cykla ut till Hästhagen och spela fotboll och avsluta med ett svalkande bad. Jag hade fortfarande ingen egen cykel men brukade låna mammas.
Nåväl, jag brukade få spela back. Jag var en rätt så stadig bit, jag var en bra bollstoppare. Uppfödd på sill och korvsås var det inte många som sprang omkull mig. Byxorna var i tajtaste laget och i en vild närkamp höll inte sömmen i grenen. Vips förvandlades byxorna till en kort kjol, ja man kan säga kortkort.
Jag hade cyklat dit i gympabrallorna så jag hade varken ombyte eller kallingar. Hade jag haft kvar mitt långa ljusa hår från barndomen så hade jag sett ut som en tjej när jag cyklade hem i kjol på morsans cykel. Jag försökte dölja klockspelet så gott det gick.
Det fläktade i alla fall skönt i grenen.


SISTA ÅRET PÅ KOLLO.

Jag fick åka på kollo ytterligare en sommar. Den här gången bar det iväg till Värhulta Ö som ligger i Hjälmaren. Att jag blev placerad på en ö var nog för att det inte skulle gå att rymma så lätt. När jag utforskat ön var jag säker på att den var lika rymningssäker som Alcatraz. Jag hade, på min upptäcktsfärd, hittat ett perfekt ställe att tjuvbada på. En månad på fängelseön skulle jag nog uthärda. Förresten så ordnades det en hel del aktiviteter för interner redan på den tiden.
Jag har alltid varit en bra simmare, men tog för säkerhets skull guldmärket den sommaren, ifall jag fick för mig att jag skulle simma till fastlandet. Sen var det ju alltid bra att ha en liten guldreserv att starta ett nytt liv med.
Jag var en bra bollstoppare och hade en given plats som back i öns ena fotbollslag. Det var inte många som tog sig förbi mig. Skulle dom ta sig förbi fick dom springa runt mig. Hade dom lyckats ta sig förbi var dom för uttmattade för att orka avsluta. Det gjorde till ock med en hejarramsa till min ära. Den lät så här:
Hejja Mojje ner på backen, vänd på skon och skjut med klacken! Hejja, Hejja, Hejja!

Helt apropå kommer här ett klipp från Revymusikalen "Matchad i Lekeberg" från 2010:

Det spelades bättre boll.

Som sagt. Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls och min tid.

Mojje.