Min brorsa Arnold och jag var på Ammenäs
skollovskoloni utanför Uddevalla sommaren 1952. Pappa, mamma och grannfrun
Signe packade våran Cheva 1931 och åkte ner till kolonien för att hälsa på oss.
När dom bara
hade några mil kvar började bilen skutta. Alla satt och hoppade, den som
hoppade värst var Signe som satt bak.
Det var ena
bakdäcket som var dåligt och hade börjat kalva. Något reservdäck fanns inte, så
det var bara att ta det vackert sista biten. Det såg ut som om dom satt i bilen
och red. Bilen var ju i alla fall utrustad med några hästkrafter. Dom tog sig
ända fram och fixade hjulet. När dom kom fram hade dom en överraskning åt oss.
Vi skulle få åka till Liseberg.
På Liseberg
skulle jag åka allt, utom karusellerna. Jag klarar inte av när det bara snurrar
runt. Berg och dalbanan stod högst på önskelistan. Jag hade aldrig åkt någon
sådan tidigare, men det såg väldigt spännande ut. Det var den riktiga banan som
var byggd i trä. Efter en del tvekan åkte jag.
Det ruskade
och skramlade på vår färd mot toppen, men det var inget mot vad det gjorde när
vagnarna började nerfärden. Det skramlade och skakade och när vi passerade
pucklarna tappade man andan och man satt nästan i luften. Längst bak på tåget
satt en bromsare på en ”traktorsits”, det enda han hade att hålla sig i var
bromsspaken och ett par fotplattor att ta spjärn emot. Att han bara tordes? Efter
den vådliga färden som varade alldeles för kort stund var vi framme vid
ändstationen. Det gnisslade när vagnarna bromsade in och stannade med ett
väldigt ryck.
När jag åter
fick luft i lungorna kunde jag ha ropat: WAOW. (Men det ordet var ju inte
uppfunnet än.) Det här är vad jag vill göra resten av mitt liv.
Förutom den gamla träbanan har jag åkt Super
8, Flume Ride, Loopen, Lisebergsbanan, Hangover, Kållerado, Balder och Kanonen.
Allvarligt talat, när jag nu som pensionär ser tillbaka, så skulle jag vilja ha
så mycket pengar, att jag skulle ha råd att ta med alla mina barn och barnbarn
jorden runt och prova alla berg och
dalbanor. Men jag ska börja med att åka Helix nu i sommar. Det ser jag
verkligen fram emot.
När man har slutat leka har man slutat leva.
Bli gärna gammal, men aldrig vuxen.
Mojje.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar