DEN RÄTTA KRETSEN.

    Jag har tydligen en väldig förmåga att hamna i knepiga situationer. En sådan var när jag var hemma på permis en helg. Flera kompisar var sjuka eller upptagna med annat så jag kände mig ganska uttråkad på lördagskvällen.

Därför åkte jag tillbaka till Stockholm. Där skulle jag säkert hitta nått att göra. Jag hann precis till sista bioföreställningen. Efter filmen köpte jag korv hos ”StenKalle” på Vallhallavägen. Trots att jag själv är i branschen är jag inte snorkigare än att jag kan äta korv, hos andra korvgubbar, med god aptit.

Min Cheva Impala.

Sen åkte jag fram och tillbaka några vändor på striiitan. Jag tog ut vändorna lite och passerade Kungsholmsbron.

Utanför en liten krog eller klubb eller vad det nu var, stod tre tjejer. Jag tittade till både två och tre gånger medan jag seglade förbi. Var det inte något bekant med den ena tjejen? Jag var tvungen att åka ett varv till för att få visshet. Jovisst var hon bekant. Jag svängde in till kanten och hejade på tjejerna. Dom kom fram till bilen och vi började prata.

– Dig känner jag igen, sa jag och tittade på ”bekantingen”.

Det var inget jag sa för att inleda en konversation med.

– Jag känner igen dig från Örebro, sa jag.

– Va kul, en gammal Örebroare, har vi gått i samma skola eller…?

Vi kunde inte komma på i vilken situation vi setts, men det var kul ändå. Dom skulle på efterfest i en lägenhet på Söder och undrade om jag ville skjutsa dom dit. Jag var ung och hade livet framför mig, och dessutom skulle jag inte vara tillbaka ombord förrän måndag morgon.

Alla tre klämde in sig bredvid mig på det breda framsätet i Chevan. Vi seglade sakta genom stan mot Söders höjder.

HMS Jagaren Gästrikland.

Jaaa, sjömän seglar fram vad dom än färdas i. Jag intervjuade henne om hennes nya liv i huvudstan. Hon berättade bl.a. att hon gick på teaterskola och var numera i den rätta kretsen. Dom tyckte nog att jag var en trevlig kille för jag blev inbjuden på festen.

Vi kom fram till ett äldre hus med uppgången i hörnet. Hörnet på huset hade en rund inbuktning och hade en staty eller fontän på gräsmattan. Här bor det nog bara fint folk, tänkte jag. Intill väggarna stod det några soffor där det satt ett gäng killar och tjejer i varierande åldrar, som väntade på oss. Porten var låst men en av tjejerna i mitt sällskap hade nyckel.

Det fanns en gammal hiss med gallergrindar som rymde fyra personer. Jag klev in i hissen tillsammans med ”mitt” sällskap. Medan hissen sakta segade sig uppåt blev jag bjuden på nått färdigblandat ur en medhavd flaska. Eftersom jag inte visste vad det var i flaskan, och dessutom körde jag ju bil, låtsades jag bara ta några klunkar.

Hissen stannade högst upp, det fanns bara en lägenhetsdörr på hela våningsplanet. Namnet på dörren var ett inte helt obekant namn i kändiskretsarna. Vad det stod på namnskylten finns ingen anledning att lämna ut, personen i fråga såg jag inte till. Det verkade mer som att lägenheten var utlånad. Och vilken lägenhet sen.

Det var en jättestor takvåning med stora snedfönster, en sk ateljévåning. Det var mycket konst på väggarna och fula möbler som säkert har kostat en förmögenhet.

Vi gick in i ett stort rum till vänster om en stor hall. Därinne stod det en stor ”säng” som säkert skulle rymma ett helt teatersällskap. På sängen var det fullt med olika djurhudar. I ena hörnet av rummet var det en rejält tilltagen bar, det fanns även en flygel under takfönstret. Jag satte mig på en barstol. Helt plötsligt satt jag med en drink i handen.

Mycket folk, både kända och okända, kom i en jämn ström. En del kom in till oss, andra försvann längre in i våningen. En kille satte sig vid flygeln och började spela nått som jag aldrig hört förr. Då började ett ganska stort och stabilt fruntimmer sjunga operaarior medan pianisten hamrade skiten ur tangenterna, klockan tre en söndagsmorgon.

Hur kul är det att vara granne med ett sånt rövargäng? Där satt jag på barpallen och smuttade pliktskyldigast på drinken och visste inte vart jag skulle ta vägen. När så två killar slängde sig bland djurhudarna och började grovhångla utan att ta någon som helst hänsyn till oss andra fick jag nog. Dom övriga var förmodligen vana vid värre saker än så, för ingen lyfte ens på ögonbrynen.

Finkänslig som jag alltid har varit, rotade jag i mina fickor och ursäktade mig med att jag hade slut på mina cigaretter. Jag skulle gå ner till bilen där jag hade ett paket. Vips var det som alla vaknat ur sin Törnrosasömn. Jag blev erbjuden cigaretter från alla håll och kanter.

– Tack men jag röker bara Marvels, sa jag vänligt men bestämt.

Dessutom kunde jag ju inte vara säker på vad jag fått att röka om jag accepterat. Dom enda laster jag hade var vanliga cigaretter, lite öl och lite sprit, men mycket vackra flickor. Som tur var så var det ingen som rökte Marvels.

Marvels var en väldigt udda cigarett som innehöll rökt tobak. Cigaretter som redan var rökta kan ju inte bli nån försäljningssuccé.

– Här ta med nyckeln så att du kommer in igen sa min bekanting.

– Behövs inte, jag lägger dörrmattan i kläm, sa jag.

Jag brydde mig inte om att vänta på hissen, ifall att dom skulle komma på min list och rusa efter och dra in mig igen. Operaarian var kanske förspelet till något ännu hemskare?

Vem vet… det hade kanske smakat mumma med en oskyldig sjöman i sin bästa ålder?!

Lättad åkte jag ut på Djurgården och somnade några timmar. Köra bil efter att ha suttit och dinglat med benen i baren flera timmar, kanske du tänker. Den sprit jag fått i mig kunde inte ha varit mer än vad som ryms i ett par punschflaskor som man kan köpa i kiosken.

Om nån hade antastat mig så hade jag tagit fram den direkt. Knytnäven alltså.

    Det var alltså detta hon menade med den rätta kretsen. 

 – Var och en blir salig på sin tro. sa Djävulen efter ett maranatamöte.


Men visst låg det ett romantiskt skimmer över oss sjömän... Nya hamnar, nya famnar...

Här kan du lyssna på slagern "SEEMAN" som sjöngs av Lolita och var jättepoppis i början av 60-talet.