NYÅRSFIRANDE 1962.

NYÅRSFIRANDE PÅ LANDET.

   Det här hände 1962. Gänget skulle fira nyår i en sommarstuga på landet. Jag hade som brukligt var på den tiden, klätt upp mig i kavaj, byxor, skjorta och slips. På fötterna hade man s.k. myggjagare. Myggjagare är tunna skor med lädersula och väldigt spetsiga tår, perfekta att jaga myggor med. Dom skulle också vara utrustade med s.k. stäppjärn. Dom var snygga men inte mycket att gå i snö med.

Vi åkte med stadsbussen till vändhållplatsen i Förlunda, ungefär där B&W nu ligger. Ingen hade sagt att vi skulle gå flera kilometer i två decimeter snö.

Jag hade en rullbandspelare och skulle därför stå för musiken. Det var en GRUNDIG TK 46, som säkert vägde trettio kilo. Nog kändes det så, speciellt när man skulle bära den, med halkiga lågskor på fötterna. Å inte kunde jag ställa ner den i snön för att vila mig. Då hade det säkert blivit kortslutning så vi hade blivit utan musik.

GRUNDIG TK46.

Efter mycket konkande och stönande var vi framme vid sommarstugan. Att det var en sommarstuga fattade vi när vi kom dit. Den var helt utkyld, det fanns inga element, bara en vedspis och en öppen spis. Det fanns ingen huggen ved heller.

Det värsta var att det fanns ingen elektricitet i kåken så vi blev utan musik i alla fall, även utan kortslutning. Jag hade alltså slitit och släpat, i mitt anletes fotsvett, till ingen nytta. Om det hade funnits elektricitet och en frysbox i kåken, hade vi kunnat öppna frysen, så att vi åtminstone hade fått lite värme.

RAFFIGT MED SLITS.

Ungefär så här kunde
flickorna klä sej då.

   När jag ändå har nämnt lite om klädstilen på 60-talet kan jag fortsätta lite till.

 Tjejerna var ofta som små tanter. När dom var uppklädda skulle dom vara klädda i dräkt, högklackade skor, handskar, handväska och gärna en liten hatt. En sådan liten tant gick framför mig på Storgatan utanför Röda Kvarn.

Det var vinter och trottoaren var halkig och knölig av nedtrampad snö. Jag hade mina hala myggjagare på mig och hade vissa svårigheter att hålla kursen. Det gick ganska bra ändå för jag hade ju inga höga klackar att tampas med. Det hade däremot den lilla tanten.

Det var ungefär som i visan: Mormors lilla kråka, hon som slank en hit och en dit, utan att slinka ner i diket. Men dratta på ändan, det gjorde hon. Ja, snarare gick ner i spagat, med ena benet framåt och det andra bakåt. Den lilla hatten for av henne, hon försökte få tag på den, innan den ramlade i backen.

Hon jonglerade med den, så där som man brukar se Helan och Halvan göra på bio, och på nått sätt lyckades hon med konststycket. Hon var så upptagen med hatten att hon inte märkte att hon hade spräckt sömmen på den snäva dräktkjolen ända upp till linningen.

Hon reste sig upp och borstade bort snön från benen, rättade till hatten och gick vidare med högt buret huvud och med världens raffigaste slits.

HÅRIGA SLIPSEN.

Håriga slipsen.

   Det var inte bara tjejerna som var prydliga, även grabbarna var stiliga. Det var kavaj, skjorta och slips som gällde och naturligtvis byxor. Min mamma var som jag tidigare berättat road av lite udda saker.

Morsan sydde en slips av konstgjort leopardskinn åt mig. Den var till och med hårig. Jag gjorde stor succé, var jag än gick fram. Det var många tjejer som kom fram och kände på den och undrade om den var äkta — slipsen alltså!

GOTT NYTT (H)ÅR!

Mojje.