SVÅRT FÅNGET - LÄTT FÖRGÅNGET.

PLUS & MINUS/DEBET & KREDIT/VINST & FÖRLUST.

Ja det är inte alltid det går som man tänkt.

Ibland köper man en trisslott i hopp om att man ska vinna en smärre förmögenhet. Råkar man få tre lika så blir det ingen förmögenhet. Snarare en smärre, ja inte förmögenhet alltså utan en smärre slant, 30 60 eller 90 spänn brukar det bli som mest. Somliga spelar på hästar medan andra nöjer sej med att spela på läppen. Resultatet brukar bli detsamma.

Själv skulle jag fixa lite kassaförstärkning dagen före Nyårsafton. När jag ändå skulle inhandla diverse förnödenheter till…

…Ja hur säjer man egentligen när man ska bjuda på en lite festligare lunch på Nyårsafton? Då är det ju inte någon Nyårsaftonsfest, eftersom det är på dagen, å man kan ju inte heller säja Nyårsdagsfest, eftersom det då skulle vara dagen efter Nyårsafton som i själva verket är dagen före kvällen efter.

Nä-ä, nu blev det väääldigt konstigt!

Nåja, vi skulle i alla fall ha en lite festligare lunch den 31 december,

tillsammans med några av våra nära och kära, som inte var upptagna på annat håll. Att det blev på dagen berodde på att min kära hustru skulle jobba inom äldrevården på kvällen.

Alltnog och emedan, som Valfrid Lindeman i Hasse Alfredssons tappning brukade säja.

Nu återgår jag till det jag egentligen ville berätta:

Som sagt, jag skulle ju inhandla diverse tillbehör till nyårslunchen och när jag ändå var i farten skulle jag panta en del flaskor och burkar. Bara att knalla fram och pula in i apparaten, gjort på två röda minuter. För det är väl ingen som sätter bort dyrbar tid på att hållas med sånt just en sådan dag, ja förutom jag då. Förresten… pantar gör man väl först efter nyår när man har druckit upp all vätska.

Det funkar inte alltid som man har tänkt sej. Eftersom parkeringen utanför ICA Maxi var så gott som knökaful styrde jag kosan mot nerfarten till det stora parkeringsgaraget som finns under affären. Vid nerfarten sitter det ett räkneverk som talar om hur många lediga parkeringsplatser det finns. Just då fanns det två, å det var ju dubbelt så många som jag behövde. Precis där jag parkerade stod en ensam övergiven kundvagn som nån inte hade orkat ställa tillbaka på därför avsedd plats. Den förbarmade jag mej över och på så vis tjänte jag fem kroner, som Emil i Lönneberga skulle ha sagt.

Det här börjar bra, tänkte jag och ställde stegen mot hisskön.

Ja alltså… det var inte stegen jag lutade mot hisskön, utan stegen jag tog för att komma fram till hissen.

ICA Maxi i Karlskoga har nästan allt man behöver och lite till. Och nåt som dom verkligen har gott om är ont om hissar mellan garaget och varuhuset. Det finns bara två stycken, å dessutom är dom vääääldigt trånga. Man får med nöd och näppe in två kundvagnar och högst fyra personer om dom står på sidan om vagnarna, om man drar in magen vill säja. Till råga på eländet så var den ena hissen ur funktion just denna dag.

Att gå tillbaka till bilen, ställa tillbaka tombacken och kassen med pantburkar och flaskor, köra tillbaka kundvagnen till uppsamlingsplatsen för att inte gå miste om den 5-krona jag just tjänat ihop och åka ut ur garaget för att söka efter en parkeringsplats som förmodligen inte fanns skulle ta längre tid än att stå kvar i hisskön. Jag vill inte påstå att jag är snål, nädå, jag är däremot väääldigt ekonomiskt sinnad.

Denna dag var det full ruljangs på kommersen inför nyårshelgen.

Varför måste alla pensionärer handla just idag, dom har ju så gott om tid, dom har ju hela veckan på sej, tänkte jag i mitt stilla sinne.

Hoppsansa… Jag kom just på att jag är pensionär, även om jag själv inte vill erkänna det.

Dessutom har pensionärer 5 % rabatt på tisdagar, som råkade infalla just på denna dag.

Efter mycket mummel, suckande och trampande av otåliga kunder. Man skulle nästan kunna tro att det var en kisskö man hamnat i.

Bara hissen anlände till ändhållplatsen skulle kunderna rusa in i varuhuset och snabbt plocka till sej vad dom skulle handla och fort som attan åka hem till hemmets lugna vrå, bara startskottet… ja hissdörrarna öppnar sej.

Väl uppe i sjunde himlen knödde mej fram mot pantautomaterna för att finna att det var lång kö även där. Det finns två apparater för burkar/petflaskor och en för glasflaskor och backar. Vid den sistnämnda var det folktomt. Folk handlar inte dricka i glasflaskor numera, utom jag förstås. Så den biten var ju snabbt avklarat. Sen var det burkarna som skulle pantas. Kön var jättelång till den ena automaten men inte till den andra. Ja det var inte så att den var trasig. Närå, där stod ett fruntimmer som hade fem stora plastsäckar fulla med burkar, så på sätt och vis var ju den automaten ur funktion i oöverskådlig tid för oss andra.

Att panta ett helt års konsumtion just en sån här dag var väl ganska onödigt. Vissa tar ingen som helst hänsyn.

Jag hade ingen lust att ta mej tillbaka ner i garaget och lämna burkarna i bilen. Dessutom är jag ju som jag påpekade en ekonomiskt sinnad person, så jag ville ju inte bara lämna burkarna åt sitt öde.

Så småningom blev det ändå min tur. Jag hörde suckarna och kände dom brännande blickarna i nacken när jag så snabbt jag kunde matade den hungriga besten, ibland snabbare än den kunde svälja. Då hostade den till och spottade ut tuggan och sa: Lugna ner dej, jag sätter ju för fanken i halsen!

Jag kände dom bakomvarandes tankar bränna i min hjärna:

Ä DU AMATÖR VA?!

Jag vill inte skryta på nåt vis, men det hör till historien att… Ja inte historien utan till nutiden. …att jag har gått ner en hel del i vikt. Fattig pensionär som jag är så har jag inte råd att äta mej mätt.

Nu fortsätter vi med det som det hela går ut på…

För ca 45 år sedan fick jag en s.k. klackring av min gamla morsa.

Det är inget nedvärderande med det, hon kallade sej själv ”Gamla Morsan”.

Det var en guldring där själva klacken var indelat i diagonala fält av vitt/rött/gult guld.

Den ringen var numera p.g.a. min viktnedgång aaaningen för stor och satt därför väldigt löst på höger lillfinger. Jag hade flera gånger tänkt att gå till guldsmeden och låta henom ta in den, men som mycket annat här i livet så tänker man: Inte just nu när det är så mycket annat som ska göras.

Du har väl hört sagan om pensionärerna som har sååå mycket att stå i och har sååå ont om tid.

Nåväl, i min iver att snabba på med pantningen gled tydligen ringen av mitt finger och försvann in i pantmonstrets gap och förmodligen blev sittande som en guldplomb mellan huggtänderna.

Att jag förlorat ringen märkte jag inte just då.

Resten av besöket i affären var som det brukar bli när man går omkring i en stor affär, man plockar till sej mer än man egentligen har tänkt sej.

Förlusten upptäckte jag senare när jag skulle in på scenen på Sparbanksbörsen i Fjugesta när vi repade inför en kommande show. Jag brukar snurra lite på ringen innan jag ska in på tiljorna som en lyckobringare för att det ska gå bra i framförandet. Jag blev ganska snopen och kom av mej lite när jag upptäckte att ringen var borta och tankarna snurrade i skallen. Hur sjutton ska det nu gå när jag inte har min lyckobringare.

När jag kom hem efter repet tog jag kontakt med butiken och chefen för tomglasen som lovade att dom skulle göra vad som står i deras makt för att söka igenom maskineriet. Men han gav mej inte mycket hopp för med största sannolikhet hade ringen fallit ner i dom stora uppsamlingskärl där burkar och petflaskor hamnar. Dessutom har dom bytts ut flera gånger under dagen och kvällen.

Nyårsaftonens lunch var god och gemytlig. Därefter åkte vi och firade vårt ena barnbarn som fyllde 4 år.

Sedan satt jag och min svärmor framför TV ’n och nickade, medan hustrun tog hand om gamlingarna på äldreboendet Nickkällan.

Undrar om det är det stället som är källan till allt nickande framför TV-apparaterna?

När hustrun kommit hem, efter att ha nattat gamlingarna, tog vi en fika och en liten nyårstårta. Vid tolvslaget skålade vi in det nya året tillsammans med Loa Falkman och önskade varandra ett GOTT NYTT ÅR.

Och som vanligt brakade helvetet lös på fotbollsplanen strax utanför vårt fönster.

Jag hade redan vi åttatiden på kvällen tänkt att jag skulle rasta våra två hundar i god tid. Men jag hade bara hunnit tänka tanken innan bomber och granater började smälla. Våra hundar blev skiträdda och vägrade gå ut. Snacka om att vara så rädd att man inte törs skita. JÄVLA SKIT!

Fy för fyrverkeri så att man få förstoppning så det värker i magen.

FY VÄRKER I!

Nyårsdagen ägnade jag till att kolla alla bilder i datorn för att hitta nån bild där ringen syntes så tydligt att det skulle gå att göra en eftervärdering och som ett bevis på att jag faktiskt varit ägare till den nu försvunna ringen.

Å se, tillslut fann jag denna bild som dessutom var så skarp att det gick att förstora och få en skapligt tydlig bild av ringen.

Det är inte så dumt att
ta en selfie ibland.

Första vardagen tog jag kontakt med försäkringsbolaget. Tur att man har en s.k. ”drulleförsäkring”. Dom rekommenderade mej att ta kontakt med polisen. Deras, och även min, förhoppning är att nån ärlig person har hittat och lämna in den till hittegodset. Dels så skulle dom ju då slippa ersätta den förlorade ringen och jag skulle få tillbaka min minnesgåva från ”Gamla Morsan”.

Man är ju lite seg efter en nyårshelg så jag tänkte att om jag åker till polisen i god tid före kl. 16 så hinner jag, för så pass länge har dom öppet trots indragningar där som på många andra ställen inom samhällstjänsten.

Sju minuter över 15 närmade jag mej den tämligen mörklagda entrén på polishuset. Ja ja, tänkte jag, det är väl bara ytterligare en besparingsåtgärd, det att inte slösa på elen.

Pyttsan, den dörren var lika låst som mjölkaffären en söndag när jag var liten.

Nu kom jag på en jämförelse i den text som Hasse & Tage en gång sjöng om öppettiderna på banken. Det är bara att byta ut orden: På banken, mot hos snuten.

VA I HELVETE HAR DOM FÖR SIG INNE HOS SNUTEN EFTER TRE?

Nåväl, det hinns med när det blir måndag, jag behöver ju inte kontakta 112.

Jag åkte till guldsmeden som värderade ringen till 6,900 utifrån det foto jag letat på.

Med försäkringsbolagets avdrag för självrisk 1,500 blir det ändå 5,400 kvar.

Att köpa en ny ring blir aldrig detsamma, ringen var ju på sätt och vis morsans minnessten. Egentligen behöver jag ingen minnessten från henne. Hon var en så härlig människa, så bilden av henne förbleknar inte i mitt minne så länge jag lever.

MIN Gamla Morsa, RIP!

Här slutar SAGAN OM RINGEN kan man väl säja.

Mojje.

Och som en liten bonus för att du orkade läsa min berättelse kan du nu se och höra Hasse & Tages låt om bankens öppettider, även Fatima och Gösta Ekman är med i filmklippet.