DET OKÄNDA vs det VÄLKÄNDA.

DET OKÄNDA i Bollmora vs det VÄLKÄNDA DEILES i Örebro.

En familj i Stockholmsförorten Bollmora som upplever att dom har besök av vålnader har kontaktat TV-programmet DET OKÄNDA som kommer dit med kamerateamet och ett medium. I programmet beskrivs Bollmora som socialt undermåligt, där arbetslösheten var stor på 60-talet och alkoholkonsumtionen hög.

Jag själv tittar inte på programmet eftersom jag är skeptisk till ”spökerier”, men om det är någon eller något som kan övertyga mej om motsatsen så OK.

En bekanting hörde av sej och berättade att min korvmojj nr 2 som jag hade mellan åren 1966 – 1984 fanns med på en bild i programmet. Jag blev nyfiken och letade på Play-TV och kollade. Å tammesjutton, där fanns en tjusig kvällsbild på en av Örebros populäraste korvmojjar med i beskrivningen av ett Bollmora i förfall på 60-talet.

Att placera DEILES i den miljön är närmast en skymf mot mej, en seriös korvgubbe som var aktiv i 40 år i Örebro och som alltid velat kundens bästa. Å inte fanken har dom frågat mej om lov heller. Men det var väl så att programledningen ville visa upp en bild från 60-talet. Så då fick dom söka sej ända till Örebrotrakten. Snyggare korvmojj än min finns nog inte att uppbringa i hela Sverige.

(Inte fanken skryter väl jag?!)

Kiosk nr 2

Jag filmade av TV-rutan med mobilen för att dokumentera det hela. Jag har klippt ner inslaget till några minuter, bara för att få med det väsentligaste. Och 2 minuter och 55 sekunder in klippet ser man plötsligt en bild från 1968 på DEILES KORVBAR i Örebro som om den skulle ligga i Bollmora.
Vem ska man tro på tro på tro på...?!
Men att få vara en värdig representant för 60-talet är väl inte fy skam!

Under 40 år, 1960 – 2000, var jag korvgubbe men kallas än idag för ”Korv-Mojje”. En stolt korvgubbe som är världsberömd på hela Närkeslätten.

Kiosk nr 1 

Mumsfillibabba

Specialbrickan

"Kiosk" nr 3

Korv-Mojje

SVÅRT FÅNGET - LÄTT FÖRGÅNGET.

PLUS & MINUS/DEBET & KREDIT/VINST & FÖRLUST.

Ja det är inte alltid det går som man tänkt.

Ibland köper man en trisslott i hopp om att man ska vinna en smärre förmögenhet. Råkar man få tre lika så blir det ingen förmögenhet. Snarare en smärre, ja inte förmögenhet alltså utan en smärre slant, 30 60 eller 90 spänn brukar det bli som mest. Somliga spelar på hästar medan andra nöjer sej med att spela på läppen. Resultatet brukar bli detsamma.

Själv skulle jag fixa lite kassaförstärkning dagen före Nyårsafton. När jag ändå skulle inhandla diverse förnödenheter till…

…Ja hur säjer man egentligen när man ska bjuda på en lite festligare lunch på Nyårsafton? Då är det ju inte någon Nyårsaftonsfest, eftersom det är på dagen, å man kan ju inte heller säja Nyårsdagsfest, eftersom det då skulle vara dagen efter Nyårsafton som i själva verket är dagen före kvällen efter.

Nä-ä, nu blev det väääldigt konstigt!

Nåja, vi skulle i alla fall ha en lite festligare lunch den 31 december,

tillsammans med några av våra nära och kära, som inte var upptagna på annat håll. Att det blev på dagen berodde på att min kära hustru skulle jobba inom äldrevården på kvällen.

Alltnog och emedan, som Valfrid Lindeman i Hasse Alfredssons tappning brukade säja.

Nu återgår jag till det jag egentligen ville berätta:

Som sagt, jag skulle ju inhandla diverse tillbehör till nyårslunchen och när jag ändå var i farten skulle jag panta en del flaskor och burkar. Bara att knalla fram och pula in i apparaten, gjort på två röda minuter. För det är väl ingen som sätter bort dyrbar tid på att hållas med sånt just en sådan dag, ja förutom jag då. Förresten… pantar gör man väl först efter nyår när man har druckit upp all vätska.

Det funkar inte alltid som man har tänkt sej. Eftersom parkeringen utanför ICA Maxi var så gott som knökaful styrde jag kosan mot nerfarten till det stora parkeringsgaraget som finns under affären. Vid nerfarten sitter det ett räkneverk som talar om hur många lediga parkeringsplatser det finns. Just då fanns det två, å det var ju dubbelt så många som jag behövde. Precis där jag parkerade stod en ensam övergiven kundvagn som nån inte hade orkat ställa tillbaka på därför avsedd plats. Den förbarmade jag mej över och på så vis tjänte jag fem kroner, som Emil i Lönneberga skulle ha sagt.

Det här börjar bra, tänkte jag och ställde stegen mot hisskön.

Ja alltså… det var inte stegen jag lutade mot hisskön, utan stegen jag tog för att komma fram till hissen.

ICA Maxi i Karlskoga har nästan allt man behöver och lite till. Och nåt som dom verkligen har gott om är ont om hissar mellan garaget och varuhuset. Det finns bara två stycken, å dessutom är dom vääääldigt trånga. Man får med nöd och näppe in två kundvagnar och högst fyra personer om dom står på sidan om vagnarna, om man drar in magen vill säja. Till råga på eländet så var den ena hissen ur funktion just denna dag.

Att gå tillbaka till bilen, ställa tillbaka tombacken och kassen med pantburkar och flaskor, köra tillbaka kundvagnen till uppsamlingsplatsen för att inte gå miste om den 5-krona jag just tjänat ihop och åka ut ur garaget för att söka efter en parkeringsplats som förmodligen inte fanns skulle ta längre tid än att stå kvar i hisskön. Jag vill inte påstå att jag är snål, nädå, jag är däremot väääldigt ekonomiskt sinnad.

Denna dag var det full ruljangs på kommersen inför nyårshelgen.

Varför måste alla pensionärer handla just idag, dom har ju så gott om tid, dom har ju hela veckan på sej, tänkte jag i mitt stilla sinne.

Hoppsansa… Jag kom just på att jag är pensionär, även om jag själv inte vill erkänna det.

Dessutom har pensionärer 5 % rabatt på tisdagar, som råkade infalla just på denna dag.

Efter mycket mummel, suckande och trampande av otåliga kunder. Man skulle nästan kunna tro att det var en kisskö man hamnat i.

Bara hissen anlände till ändhållplatsen skulle kunderna rusa in i varuhuset och snabbt plocka till sej vad dom skulle handla och fort som attan åka hem till hemmets lugna vrå, bara startskottet… ja hissdörrarna öppnar sej.

Väl uppe i sjunde himlen knödde mej fram mot pantautomaterna för att finna att det var lång kö även där. Det finns två apparater för burkar/petflaskor och en för glasflaskor och backar. Vid den sistnämnda var det folktomt. Folk handlar inte dricka i glasflaskor numera, utom jag förstås. Så den biten var ju snabbt avklarat. Sen var det burkarna som skulle pantas. Kön var jättelång till den ena automaten men inte till den andra. Ja det var inte så att den var trasig. Närå, där stod ett fruntimmer som hade fem stora plastsäckar fulla med burkar, så på sätt och vis var ju den automaten ur funktion i oöverskådlig tid för oss andra.

Att panta ett helt års konsumtion just en sån här dag var väl ganska onödigt. Vissa tar ingen som helst hänsyn.

Jag hade ingen lust att ta mej tillbaka ner i garaget och lämna burkarna i bilen. Dessutom är jag ju som jag påpekade en ekonomiskt sinnad person, så jag ville ju inte bara lämna burkarna åt sitt öde.

Så småningom blev det ändå min tur. Jag hörde suckarna och kände dom brännande blickarna i nacken när jag så snabbt jag kunde matade den hungriga besten, ibland snabbare än den kunde svälja. Då hostade den till och spottade ut tuggan och sa: Lugna ner dej, jag sätter ju för fanken i halsen!

Jag kände dom bakomvarandes tankar bränna i min hjärna:

Ä DU AMATÖR VA?!

Jag vill inte skryta på nåt vis, men det hör till historien att… Ja inte historien utan till nutiden. …att jag har gått ner en hel del i vikt. Fattig pensionär som jag är så har jag inte råd att äta mej mätt.

Nu fortsätter vi med det som det hela går ut på…

För ca 45 år sedan fick jag en s.k. klackring av min gamla morsa.

Det är inget nedvärderande med det, hon kallade sej själv ”Gamla Morsan”.

Det var en guldring där själva klacken var indelat i diagonala fält av vitt/rött/gult guld.

Den ringen var numera p.g.a. min viktnedgång aaaningen för stor och satt därför väldigt löst på höger lillfinger. Jag hade flera gånger tänkt att gå till guldsmeden och låta henom ta in den, men som mycket annat här i livet så tänker man: Inte just nu när det är så mycket annat som ska göras.

Du har väl hört sagan om pensionärerna som har sååå mycket att stå i och har sååå ont om tid.

Nåväl, i min iver att snabba på med pantningen gled tydligen ringen av mitt finger och försvann in i pantmonstrets gap och förmodligen blev sittande som en guldplomb mellan huggtänderna.

Att jag förlorat ringen märkte jag inte just då.

Resten av besöket i affären var som det brukar bli när man går omkring i en stor affär, man plockar till sej mer än man egentligen har tänkt sej.

Förlusten upptäckte jag senare när jag skulle in på scenen på Sparbanksbörsen i Fjugesta när vi repade inför en kommande show. Jag brukar snurra lite på ringen innan jag ska in på tiljorna som en lyckobringare för att det ska gå bra i framförandet. Jag blev ganska snopen och kom av mej lite när jag upptäckte att ringen var borta och tankarna snurrade i skallen. Hur sjutton ska det nu gå när jag inte har min lyckobringare.

När jag kom hem efter repet tog jag kontakt med butiken och chefen för tomglasen som lovade att dom skulle göra vad som står i deras makt för att söka igenom maskineriet. Men han gav mej inte mycket hopp för med största sannolikhet hade ringen fallit ner i dom stora uppsamlingskärl där burkar och petflaskor hamnar. Dessutom har dom bytts ut flera gånger under dagen och kvällen.

Nyårsaftonens lunch var god och gemytlig. Därefter åkte vi och firade vårt ena barnbarn som fyllde 4 år.

Sedan satt jag och min svärmor framför TV ’n och nickade, medan hustrun tog hand om gamlingarna på äldreboendet Nickkällan.

Undrar om det är det stället som är källan till allt nickande framför TV-apparaterna?

När hustrun kommit hem, efter att ha nattat gamlingarna, tog vi en fika och en liten nyårstårta. Vid tolvslaget skålade vi in det nya året tillsammans med Loa Falkman och önskade varandra ett GOTT NYTT ÅR.

Och som vanligt brakade helvetet lös på fotbollsplanen strax utanför vårt fönster.

Jag hade redan vi åttatiden på kvällen tänkt att jag skulle rasta våra två hundar i god tid. Men jag hade bara hunnit tänka tanken innan bomber och granater började smälla. Våra hundar blev skiträdda och vägrade gå ut. Snacka om att vara så rädd att man inte törs skita. JÄVLA SKIT!

Fy för fyrverkeri så att man få förstoppning så det värker i magen.

FY VÄRKER I!

Nyårsdagen ägnade jag till att kolla alla bilder i datorn för att hitta nån bild där ringen syntes så tydligt att det skulle gå att göra en eftervärdering och som ett bevis på att jag faktiskt varit ägare till den nu försvunna ringen.

Å se, tillslut fann jag denna bild som dessutom var så skarp att det gick att förstora och få en skapligt tydlig bild av ringen.

Det är inte så dumt att
ta en selfie ibland.

Första vardagen tog jag kontakt med försäkringsbolaget. Tur att man har en s.k. ”drulleförsäkring”. Dom rekommenderade mej att ta kontakt med polisen. Deras, och även min, förhoppning är att nån ärlig person har hittat och lämna in den till hittegodset. Dels så skulle dom ju då slippa ersätta den förlorade ringen och jag skulle få tillbaka min minnesgåva från ”Gamla Morsan”.

Man är ju lite seg efter en nyårshelg så jag tänkte att om jag åker till polisen i god tid före kl. 16 så hinner jag, för så pass länge har dom öppet trots indragningar där som på många andra ställen inom samhällstjänsten.

Sju minuter över 15 närmade jag mej den tämligen mörklagda entrén på polishuset. Ja ja, tänkte jag, det är väl bara ytterligare en besparingsåtgärd, det att inte slösa på elen.

Pyttsan, den dörren var lika låst som mjölkaffären en söndag när jag var liten.

Nu kom jag på en jämförelse i den text som Hasse & Tage en gång sjöng om öppettiderna på banken. Det är bara att byta ut orden: På banken, mot hos snuten.

VA I HELVETE HAR DOM FÖR SIG INNE HOS SNUTEN EFTER TRE?

Nåväl, det hinns med när det blir måndag, jag behöver ju inte kontakta 112.

Jag åkte till guldsmeden som värderade ringen till 6,900 utifrån det foto jag letat på.

Med försäkringsbolagets avdrag för självrisk 1,500 blir det ändå 5,400 kvar.

Att köpa en ny ring blir aldrig detsamma, ringen var ju på sätt och vis morsans minnessten. Egentligen behöver jag ingen minnessten från henne. Hon var en så härlig människa, så bilden av henne förbleknar inte i mitt minne så länge jag lever.

MIN Gamla Morsa, RIP!

Här slutar SAGAN OM RINGEN kan man väl säja.

Mojje.

Och som en liten bonus för att du orkade läsa min berättelse kan du nu se och höra Hasse & Tages låt om bankens öppettider, även Fatima och Gösta Ekman är med i filmklippet.

TVÅ FLUGOR PÅ SMÄLLEN.

TVÅ FLUGOR PÅ SMÄLLEN.

Idag har jag både gått in i väggen och åkt på en blåsning inom loppet av fem minuter. Så här var det:

Jag hade varit till ICA Maxi här i Karlskoga och inhandlat en smarrig morsdagsfrukttårta samt en ändå smarrigare smörgåstårta plus en blomsterbukett. Det här är inget man stoppar ner i en kasse, såna ömtåliga grejor ska hanteras med varsam hand. Med tungan rätt i munnen, balanserade jag med en tårta i var hand, gick jag mot ”entré/utgångskarusellen”.

Allt gick som en dans ända tills någon inte hängde med i svängarna utan fastnade med skanken i snurran så att karusellen tvärstannade. Men inte jag inte, jag ångade på som vanlig, med tårtorna som ett par krockkuddar framför mej, ända tills det tog tvärstopp mot glasdörren. En hundradels sekund innan stoppet blev jag varse om vad som var på gång. Jag blev så snopen att jag fick lång näsa och det var den som slog i glaset innan jag mosade tårtorna totalt. Det var mest bara förpackningarna som blev lite tilltygade. Lite grädde fastnade på insidan av locket och en och annan räka hamnade på sniskan. Jag hanterade situationen så elegant att jag fick stående ovationer av människorna i närheten.

Det hade förresten sett väldigt konstigt ut om dom hade satt sej ner innan dom klappade i händerna.

Jaha… det var det om att gå in i väggen.

Nu till det där med att gå på en blåsning.

Glad i hågen att jag fixat situationen så bra satte jag mej i bilen för att åka mot hemmet.

Personen på bilden hör inte
ihop med berättelsen.

Halvvägs hemma, på Skrantahöjdsvägen, blev jag stoppad av en ung kvinnlig poliskonstapel. Jag hissade ner rutan när hon stegade fram mot mej.

—   Godmiddag, det är körkort och nykterhetskontroll, sa hon trevligt.

—   Kan vi inte strunta i det om du får en blombukett, sa jag och pekade på blommorna som låg på passagerarstolen.

Hon log rart och svarade:

—   Ja det beror på resultatet av kontrollen.

Tur att hon hade humor och en bra dag, annars kunde hon ha arresterat mej för mutförsök. Hon hade kanske redan blivit gratulerad på Mors Dag.

Nåväl, körkortet hade jag med mej och blåstest var godkänt.

Så det är inte bara grönt på träden, det blev även grön lampa på ”tant” polisens alkotestapparat.

Ja va då då… man säjer ju farbror polisen, då är det väl inte fel att säja tant till en kvinnlig polis… Eller… Är det bara jag… som Ulf Brunnberg brukar säja.

Idag firar vi alla morsor med tiotusen röda rosor på deras egen dag!!!

Men ni skulle kanske ge en enkel tulipan till alla farsor, för utan oss vore ni inga morsor?!

GRATTIS ALLA MORSOR ÖNSKAR EN FARSA I MÄNGDEN!!!

VÄLDIGT DISKRIMINERANDE

Det snackas hit och dit och av och an om att man inte får säja ditten eller datten, eller göra si och så, för det kan vara kränkande mot än det ena och än det andra.

Man kan inte ens ta en hederlig gammaldags kopp svart kaffe på stan och en… eh… hm… ja ”Finsk Pinne” alltså. Nää nu ska det vara Cappuccino, Latte och alla möjliga och omöjliga tillsatser för att dölja vad det egentligen är i koppen, nämligen svart kaffe.

Ja ja ja… ni vet säkert hur resonemanget går utan att jag går in på detaljer, det finns ju en diskrimineringsombudsman med öron stora som grytlock.

Får man förresten säja så, ombuds-MAN, utan att diskriminera kvinnorna? Det finns ju faktiskt kvinnor med ombudmanajobb. Men det är ju klart, det finns ju manliga sjuksystrar, så det kanske väger jämnt.

Just nu känner JAG mej faktiskt väääldigt diskriminerad som man.

Häromdan damp det ner en tjock och stor postorderkatalog i brevlådan. Å det var ingen katalog från Clas Ohlson eller Biltema för den var adresserad till hustrun.

Eftersom det inte fanns något annat läsbart, än en hoper räkningar, som i och för sej var adresserade till mej, slog jag upp en kopp nykokt kaffe. Ja du såg rätt, jag kokar fortfarande mitt kaffe på gammaldags vis, så gammaldags är jag, men gott och varmt är det.

Nåväl, eller, ”alltnog och emedan”, för att citera gamle Valfrid Lindeman i Hasse Lindemans tappning. Med det rykande kaffet framför mej och en reklamskorpa i nypan började jag bläddra förstrött i katalogen.

När jag bläddrat en stund ser jag att det är väääldigt ojämnt fördelat vad det gäller kläder till kvinnor kontra män. Av 138 sidor ägnas bara 13 sidor till manskläder, resten ägnas åt kvinnorna. Knappt 10% ska täcka männens behov och bara 1/2 sida med manliga underkläder, d.v.s. kalsonger med plats för en karl, som reklamen brukar säja, mot 11 sidor med mer eller mindre förföriska trosor och BH:ar som varken skyler, värmer eller har plats för nån karl, utan bara ska pucha up, framhäva och locka till sej oss karlakarlars blickar.

Sen är det det där med storlekar på damkläder, är man inte pinnsmal så anses man vara tjock. Idag snackas det i media om H&M:s plus size-modeller som väcker starka känslor. Modellerna som används har inga extrakilon nånstans på kroppen. Men hallå! Vart är modevärlden på väg? Vakna, öppna ögonen och se det verkliga livet!

Men det är klart, egentligen ska jag väl vara rätt stolt. Vi män behöver inte krångla till det, vi duger som vi är. Ja ungefär som han Fonzie i TV-serien: Gänget och jag (Happy Days), en amerikansk TV-serie från 1970-talet, som utspelar sej i 1950-talsmiljö. Den oförglömliga scenen, som var med i alla avsnitt, där Fonzie går in på toan för att fixa till frisyren, tar fram kammen, tittar i spegeln bara för att konstatera att han duger som han är, stoppar tillbaka kammen i bakfickan och går ut igen. Så perfekta är vi män.

Männen kan även jämföras med fågelhannar, vackra, färggranna och ståtliga som inte behöver någon extra utstyrsel. Mannen är ungefär som en grann påfågel. I sin egen sinnebild i alla fall.

Hönorna, ja kvinnorna alltså, har insett att dom är trista och grå och behöver all hjälp av kläder, smink, smycken och allehanda accessoarer, för att imponera på oss karlar. Jag tror att en stor del av deras intresse för utseendet bottnar i att dom vill imponera på och överträffa varandra.

Dessutom var det en gåva med i katalogen i form av en väska om man skyndade sej att handla.

Å vem behöver en stor handväska? Inte vi män i alla fall, har vi ett på brallor med rejäla fickor reder vi oss bra. Allt vi behöver ha plats för är plånbok, mobiltelefon och nycklar.

Det skulle vara väldigt intressant att göra en arkeologisk utgrävning i en damväska för att se vilka hemligheter som döljer sej där.

Allt detta sagt med en gnutta humor, ironi och glimten i ögat.

För trots allt måste jag erkänna att det är en jädra tur att jag är född man så jag har nåt rart att vila ögonen på. För i ärlighetens namn finns det inga snygga män.

Apropå färggrant.

Vem är egentligen färgad? Läs denna tänkvärda historia.

En svart man går in på en bar.

En vit man säger:

Färgade människor är inte välkomna här!

Den svarte mannen säger:

Käre vite kompis, några saker bör du veta.

Jag är född svart.

När jag växte upp var jag svart.

När jag vistas i solen är jag svart.

När jag fryser är jag svart.

När jag mår illa är jag svart.

När jag är sjuk är jag svart.

När jag dör är jag fortfarande svart.

DU, vite kompis, när du föddes var du rosa.

När du växte upp var du vit.

När du vistas i solen blir du röd.

När du fryser blir du blå.

När du mår illa blir du grön

När du är sjuk blir du gul.

När du dör blir du grå.

Och DU har mage att kalla mej färgad?!

Så vem är egentligen färgad?!!

Mojje.

FRÅN MOPPE TILL SKITRAKA.

FRÅN MOPPE TILL SKITRAKA.

    När jag var femton och ett halvt år var det inte roligt att åka moppe längre. Jag köpte en Husqvarna Silverpil, en s.k. skitraka. Det var exportmodellen med 175 kubiks motor och insvängd bensintank. Jag putsade och fejade i ett halvår. Under tiden pluggade jag teori. Framkörningen tänkte jag göra direkt, utan att ta körlektioner. Jag hade ju en viss vana från min tid som blöjknutte.

Jag läste teorin på Windahls bilskola. I teoriboken fanns det en bild från olyckan mellan tåget och grusbilen som jag berättat om tidigare. Gissa vem som syntes på bilden. Rätt gissat, Mojje i egen hög person.

Tiden sniglade sig fram. Äntligen var det dags för framkörning. Jag skulle använda min egen motorcykel. Jag ledde den hemifrån till Ånäsgatan på väster där framkörningen skulle börja. Teorin gick perfekt. Körningen gick sämre. Tänk vad ett halvårs frånvaro från moppeåkandet kan betyda.

Jag hade beställt framkörning på min födelsedag. Jag är född i mitten på december så det var ju inte den bästa tid att köra fram på motorcykel. Till råga på allt snöade det ganska ymnigt. Min körlärare undrade om jag inte skulle skjuta upp framkörningen till en annan dag. Sugen på körkortet och envis som jag var ville jag klara av det direkt.

Besiktningsmannen talade om vilken väg jag skulle köra, sedan satte han sig bredvid min körlärare i följebilen. Ska jag vara ärlig hade det varit bättre att köra upp en annan dag, och det, det fick jag göra. Det var inte det lättaste att köra i snömoset. Jag fick två motorstopp, dessutom körde jag fel för jag hade glömt vilken väg jag skulle köra. Det var bara att tacka för kaffet, och försöka en annan gång.

FÖRSTA TUREN MED FÄRSKT KÖRKORT.

    Efter att jag fått en ny tid några veckor senare, klarade jag uppkörningen galant. Snön hade smält och en blek vintersol tittade fram bakom lätta skyar. Glad i hågen ledde jag motorcykeln hem. Visst var jag sugen på att hoppa på och göra en rivstart, men det hade betraktats som olovlig körning. Man fick nämligen inte körkortet på en gång. Det skickades inte in för tillverkning förrän man klarat uppkörningen, sen fick jag vänta ca två veckor innan jag hade det i min hand.

Den magiska dagen tog jag mammas cykel och trampade iväg till Våghustorget där bilskolan låg. Det var en lika fin dag som den dag jag körde upp, kanske bara en aning kyligare.  

Jag hade inte tänkt att jag skulle åka nån långtur, men för säkerhets skull klädde jag mig väl. Jag hade kortskaftade läderstövlar med raggsockar i, långkalsonger under jeansen och en tjock tröja under skinnpajen. Avslutningsvis hade jag kraghandskar och en vit hjälm som såg ut som en halv vattenmelon som spändes fast under hakan med en läderrem. Jag höll på att glömma att jag hade ett par såna där häftiga motorcykelglasögon också.

Det var trots kylan väldigt roligt att susa fram. Jag fick upp knarren i åttiofem kilometer. Hur det nu var så hamnade jag i Karlskoga. Jag fikade på konditori Continental som låg på torget. Det värmde gott med rykande varm choklad och ostfralla. Sen slank jag in på Kungsbion för att magasinera lite extra värme inför hemfärden.

När jag kom ut från biografen höll jag på att trilla baklänges. Det hade kommit en decimeter blötsnö, och det snöade fortfarande. Det var bara att hoppa upp och kicka igång. Ååh vad jag önskade att jag hade en snöskrapa och ingen skitraka att åka på.

För att över huvud taget kunna hålla balansen var jag tvungen att använda fötterna som stödhjul. Jag slirade bara omkull en gång, farten var låg och jag landade mjukt i snön. Blötsnön sprutade upp på jeansen när jag plogade mig fram. Jag blev blöt ända upp på låren, och snart frös blötsnön till ett ispansar. Jag såg ut som en ishockey-målvakt i mina stora benskydd. Benen domnade bort av kylan.

När jag passerat Kilsbergen och var halvvägs hemma, slutade det att snöa och på slätten var det barmark. Nu skulle jag äntligen kunna sätta upp fötterna på fotpinnarna. Det gick inte, jag trodde att jag förfrusit benen. Det kändes som om jag var stelopererad. Nu var det inte fullt så illa, visserligen var jag genomkall om benen.

Byxorna hade ett så tjockt ispansar att jag inte kunde böja på benen. Jag fick fortsätta med fötterna i backen. Hade sulan slitits ut helt hade jag nog inte märkt om jag fortsatt på fotsulorna, jag hade nämligen ingen känsel kvar i fötterna.

När jag sent omsider kommit in i värmen och lyckats trassla av mig stövlarna och byxorna kunde jag ställa alltihop i badkaret. Du läste rätt, byxorna stod, precis som om jag fortfarande hade dom på mig. Dom stod stadigt för byxorna var som hopsvetsade med stövlarna.

Man har ju hört talas om kvinnan utan underkropp. Här stod mannen utan överkropp.

Efter den resan förstod jag varför man helst skall åka motorcykel på sommaren.

Stilstudie av mej och brorsans blivande fru Inger.

ATT SAMLA PÅ GATOR.

    Samlar på låtsasgator gör man i Monopol. Jag har däremot börjat att samla på riktiga gator. Jag började i liten skala med att frakta en liten bit av gamla Norrköpingsvägen till Karlskoga.

Gamla landsvägen till Norrköping gick precis förbi där Deiles korvmojj idag ligger och den var belagd med gatsten.

Den landsväg som numera heter Sockengatan. 
Degraderad från landsväg till sockengata, bara så där. 
Väldigt förnedrande

När jag byggde den ”nya kiosken” vid Österplan 1984 ombildades marken från parkmark till tomträtt.

Eftersom jag av vissa ansetts vara en riktig tomtenisse ansåg jag att jag, tomten alltså, hade rätt att göra vad jag ville med min tomträtt. 
Den rätten hade jag tillochmed papper på.

Av en händelsender upptäckte jag att dom gamla gatstenarna låg kvar under min gräsmatta.

Varför skall gatstenarna ligga här till ingen nytta? tänkte jag. Där är det i alla fall ingen som ser dom. Det är bättre att jag gräver upp och bygger en önskebrunn av dom. Sagt och gjort, grävt och fraktat till min nuvarande hemstad Karlskoga.

Att ingen undrade vad jag grävde efter var konstigt. Dessutom gjorde jag det mitt i natten för att det inte skulle sticka i ögonen på nån. Hade nån sett mej så hade dom förmodligen trott att jag grävde ner alla svarta pengar som många tror att jag samlat på mej genom åren. 
Men vadå? Stenarna låg inom min inmutning så då tillhör dom naturligtvis mig, dessutom var det ingen som saknat dom på över 40 år, så varför skulle dom helt plötsligt vara av intresse för någon annan.

Hos mig pryder den nygamla brunnen i alla fall sin plats och den gamla landsvägen är återanvänd. Taket är beklätt med mossa och det växer till och med en självsådd björk och en liten gran där uppe.

Jag tog till lite extra vad det gäller att gräva upp antalet gatstenar. Bra att ha om man får några nya idéer, å det har man.

Det senaste är att vi nyligen kom över en gammal gårdspump som jag placerade vid entrén. 
Ur en pump ska det naturligtvis komma vatten så därför grävde jag ner en stor plastbalja och installerade en liten fontänpump under pumpen. 
Lite tårta på tårta kanske men det funkar bra och det pillrar så rart ner i hinken. Dessutom har småfåglarna fått ett nytt ställe att släcka törsten vid.

Javisst ja, dom sista gatstenarna jag hade räckte precis till en dekoration runt pumpen. Så numera har delar av den gamla landsvägen till Norrköping emigrerat västerut över Närkes Rocky Mountain till Karlskoga.

Så nog kan man väl säja att Mojje har gått på pumpen.