MOJJE, CHEVAN, POLISER och GANGSTERS.

Upprinnelsen till dessa händelser började med ett polismord i Nyköping i juli 1966.

SVT tog upp fallet i Veckans Brott i tisdags.
Det året gjorde jag lumpen i flotta och låg på jagaren Gästrikland, just då stationerad i kungliga huvudstaden.

Folk gick man ur huse för att följa spaningarna efter Clark Olofsson och Gunnar Norgren. Småvägarna kring Stockholm var igenkorkade av nyfikna åskådare. Inte fanken tänkte dom på att dom kunde hamna mitt i kulregnet.
Det var som en enda stor pic-nic.

Jakten blev ett folknöje – myten Clark var född.

HÄR MÖRDADES RAGNAR SANDAHL.
Gunnar Norgren och två poliser under rekonstruktionen av mordet på Ragnar Sandahl. Polisen längst till höger föreställer Clark Olofsson, beväpnad med kofot. Norgren har kpisten skjutklar.

Detta är ett foto från rekonstruktionen.






BRÅTTOM TILL BÅTEN.

Jag ägde en Chevrolet Impala, 2-dörrars Hard Top 1964.
Det hela började med att jag var ute och åkte lite på måfå när en tjej vinkade in mig till kanten. Hon undrade om jag ville skjutsa henne hem. Jag har alltid varit en damernas riddersman, eftersom jag inte hade något speciellt för mig så ställde jag upp.

Hon hette Annika och bodde i Handen, som ligger nästan ute vid Berga Örlogsskolor. Egentligen så hade hon inte så vansinnigt bråttom hem, hon var nog mest sugen att få åka i en fin bil. Vi åkte gata upp och gata ner. Hon var väldigt trevlig och vi pratade om allt och inget.
Så småningom drog vi oss mot hennes hemtrakter. Vi hade blivit ganska förtjusta i varandra, vi satt och tjusade, inte i månskenet, skenet från en gatlampa fick duga. Tiden gick men jag gjorde mig ingen brådska, båten låg ju så nära.

Innan vi skildes åt hade jag och Annika bestämt att vi skulle gå på cirkus senare i veckan. Efter en och annan och kanske tretiofyra godnattpussar åkte jag mot Berga. Jag måste ha blivit rejält kärleksberusad, men plötsligt blev jag spiknykter.
Båten låg ju inte längre vid Berga, den låg sedan ett par dagar bakom Nordiska museet vid Djurgårdsbron. Nu brann det i knutarna. Jag hade ingen nattpermis så nu det gällde att stå på.
Jag gjorde en handbromsvändning och trampade gasen i botten. Motorn mullrade och Chevan var lika snabb som en Impalaantilop. Nu var det en kamp mot klockan, men med den farten jag hade skulle jag hinna fram med minsta möjliga marginal.
Jag kom in till Skanstull och hade Götgatan med alla stoppljus framför mig. Jag hade turen att hamna i en grön våg så det flöt bara på. Men det är ju klart, en flottist ska ju ha flyt. Tur att jag hittade ganska bra i huvudstan, annars hade jag lätt kört bort mig i Slussens alla vindlingar.
När jag kom ut på Skeppsbron hörde jag sirener bakom mig. När jag tittade i backspegeln såg jag ett par rödljus från en polisbil. Det var tydligen mig dom var ute efter. Jag fortsatte i samma tempo medan tankarna snurrade i huvudet.
Här hade jag gjort allt för att slippa flottans finka, och var istället på väg att köra mig rakt in i en cell på Långholmen. Jag rundade Kungliga Slottet på två hjul, vidare över Norrbro. När dom fortfarande hängde som blodiglar i röven, tvärbromsade jag utanför Operan så att asfalten skrynklade ihop sig.
Jag hoppade ur bilen och sprang, inte därifrån. Nej, jag sprang fram till polisbilen, som knappt hunnit stanna. Jag vevade med armarna och ropade:
– Faan i helvete, nu kommer jag försent till båten! Nu får jag buren för det här! Helvetes alla djävlar! Å inte gör det saken bättre att ni stoppar mig nu också! Jag blev stoppad i en kontroll i Farsta! Dom skulle kolla hela jävla bilen, fastän jag talade om att jag hade bråttom till båten!
– Var det en sån här bil? frågade han lika uppskruvad som jag var, och pekade på Valianten.
– Nej det var en sån där jävla Amazon! Skrek jag.
Jag visste sen tidigare att länstrafikgruppen, den som hade hand om fordonskontrollerna, åkte Volvo Amazon. Jag svarade rätt, för han kontrade med frågan.
– Har du körkort?
– Ja, det har jag!
– Kör då, men kör inte så fort!
– TACK SKA DU HA! ropade jag över axeln, medan jag rusade tillbaka och hoppade in i Chevan. Jag drog iväg med en rivstart, bara för att det skulle se trovärdigt ut, men höll bara lite högre fart än tillåtet. Poliserna hängde på för att kolla att jag verkligen åkte till båten.
När jag parkerade på Djurgården och rusade mot jagaren, höjde vi händerna i luften som om vi hade en tyst överenskommelse. Dom hade i och för sig inte haft nån anledning att tvivla på mig, jag hade ju flottans permissionskläder på mig. Dessutom låg Gästrikland vid Djurgården.
Även poliser är mänskliga, trots att dom inte alltid är välkomna där dom griper in.
Vad kan man lära av detta? Jo, att anfall är bästa försvar.
Hur gick det då med cirkusbesöket? Det skall jag berätta om i nästa stycke.



NÄR JAG BLEV FÖRVÄXLAD MED CLARK OLOFSSON.

Clark Olofsson behöver väl ingen närmare presentation. Han och Gunnar Norgren var på rymmen. Dom hade varit synliga i Stockholmstrakten. Norgren blev gripen ganska snart men jakten på Clark Olofsson pågick på flera platser runt Stockholm och även i Göteborg i ett par månader. Vad har då jag med detta att göra?
Det började på jagaren Gästrikland som nu åter låg vid Berga. Det var en fredag förmiddag. Vi skulle ha ett gäng riksdagsgubbar på lunch i Gunrummet. Vi började direkt efter frukosten med att ställa allt i ordning. Med vita dukar, finaste porslinet, kandelabrar och lull-lull.
STOR PANIK!!! Det fanns inga rena dukar på fartyget!!! Det gick inte att uppbringa den minsta lilla duk på hela Berga Örlogsskola. Hur skulle det nu gå med anslagen till flottan om inte regeringsmedlemmarna fick sitta vid bord med rena dukar???
Vem fanns då som en räddande ängel. Jo jag naturligtvis! Jag erbjöd mig att åka in till flottans förråd på Kastellholmen som ligger mitt i Stockholms Ström. Jag tänkte förstås inte göra det helt gratis, jag har alltid varit affärsmässig. Jag blev lovad fyra fredagar extra permis, med början direkt efter regeringslunchen.
Eftersom jag var ute på tjänsteförrättning brydde jag mig inte om att byta om. Flottans blåställ ser ut som vilka anstaltskläder som helst. Dessutom hade jag tre dagars skäggstubb.
Strax utanför grindarna till Berga stod det en civilklädd kille och liftade. Han fick åka med in till Stockholm där jag släppte av honom på Götgatan utanför Skatteskrapan, innan jag fortsatte in till Kastellholmen.
Jag fick ut rena dukar från förrådet och ställde kosan mot båten. Efter ett lätt uppdrag och en väl genomförd regeringslunch utan missöden, gjorde jag mig i ordning för permis. Det var den fredagen jag och Annika skulle gå på cirkus. Jag skulle plocka upp henne på Hornsgatan på Söder, i närheten av hennes arbetsplats.
Jag hade alltid mina civila kläder i bakluckan. Jag stannade i en skogsbacke och böt om. Jag var ute i god tid och tänkte klippa mig innan jag hämtade Annika. Men först skulle jag köpa cirkusbiljetter så att vi inte skulle bli utan.
Vid Stockholms stadion, innan jag hann fram till cirkusen, blev jag stoppad i en vägspärr. Det var två polisbilar som körde fram och blockerade min färdväg. Samtidigt körde det upp en bil på var sida om mig och slutligen en som stannade precis bakom min bil.
Allt gick så himla fort att jag inte hann reagera innan jag var omringad av poliser med dragna pistoler. Jag fick hålla händerna synliga medan jag klev ur. Dom genomsökte mina kläder innan jag blev överflyttad till ena polisbilen. Jag fick legitimera mig. Sen inleddes ett kortare förhör om vad jag hade gjort under dagen. Jag berättade att jag hade varit ombord på Jagaren Gästrikland.
– Är det din bil, och var har du haft den?
– Ja, den är min, och den har stått på Berga Örlogsskola.
– Har du haft den utlånad?
– Nej, svarade jag.

Då blev jag införd till polisstationen för ett mer ingående förhör.
– Din bil har varit synlig på Götgatan på förmiddagen där en orakad mansperson i anstaltskläder släppt av en passagerare som hade en stor bag. Vad har du att säga om det?
Då först kom jag ihåg att jag varit i stan och hämtat dukarna.
– Varför sa du inte det förut, skyddar du nån?
Jag förklarade så gott jag kunde. Dom ställde hela tiden nya frågor utan att förklara varför. Sen kom samma frågor igen flera gånger. Det var väl för att se om jag ändrade i berättelsen.
Dom kom så småningom i kontakt med vakthavande befäl på Gästrikland som bekräftade min berättelse. Jag släpptes med en ursäkt och en förklaring: Det var nån som sett Clark Olofsson släppa av en annan skum typ på Götgatan på förmiddagen.
Gripandet och förhöret hade tagit flera timmar och det var bara att inse att det inte skulle vara nån ide att försöka få tag i några cirkusbiljetter. Jag skulle ha hämtat upp Annika för länge sedan. Vi sågs aldrig mer. Jag hade varken hennes adress, telefonnummer eller efternamn. Allt jag visste var att hon hette Annika.
Visserligen visste jag i vilket bostadsområde hon bodde, men att leta efter en person utan efternamn i ett hus med sex uppgångar och säkert tretton våningar i varje var dömt att misslyckas. Likaså att försöka hitta henne på jobbet eftersom jag inte visste var hon arbetade. Jag är ganska övertygad om att det var fredagen den 13:e den dagen!
Hennes tanke var säkert:
Ännu en sjöman som inte kan gå iland, utan bara seglar vidare...
... Varthän?
Tja säj det...
... Nya hamnar, nya famnar...
Alltihop mynnar ut i ett enda stort FRÅGETECKEN!



NÄR ”SVARTEN” STAL CHEVAN.

Min Cheva Impala som jag sålde efter något år hade köpts av brandmannen Lars-Enoch Pettersson, som jobbade i Örebro men bodde i Kumla.
När han passerade Kumlafängelset mötte han en sopbil som styrde rakt mot honom. Hans första tanke var att sopgubben hade blivit sjuk och inte hade kontroll på sopbilen. Sopbilen stannade med skrikande bromsar strax framför honom. Lars-Enoch gick ur för att kolla hur sopgubben mådde.

Året var 1973 då Lars-Inge ”Svarten” Svartenbrandt, Bo ”Bosse Dynamit” Wickman, Nils ”Nisse Pistol” Nilsson och Björn Åkerdal hoppade ur sopbilen och snodde Chevan. Dom hade övermannat sopgubben, när han skulle tömma soporna inne på anstalten, och kört sopbilen rakt genom grindarna.
Nu ville dom åka mer ståndsmässigt, då passade tydligen Chevan bra.
Det gick storlarm direkt efter rymningen. Polisen var hack i häl på rymlingarna. Jag hörde allt på polisradion och kunde följa hur jakten gick på både stora och små vägar.
Rymlingarna sket i hur dom behandlade bilen, den användes till murbräcka när dom forcerade flera vägspärrar. Jakten pågick i ca en timme innan färden tog slut mitt inne i ett villaområde. Dom hade plöjt fram som med en stridsvagn över stock och sten. Tillslut hade den en gång mycket fina bil gjort sitt och såg mer eller mindre ut som en skrorbil.

Jag pratade senare med Lars Enoch och han berättade vilka svårigheter han hade med försäkringsbolaget att få ut ersättning för bilens rätta värde.

FÖRLORADE VACKRA FLICKOR OCH TJUSIGA BILAR SÄTTER DJUPA SÅR I SJÄLEN.

FÖRBANNADE JÄVLA BOVAR OCH BANDITER!!!

MOJJE.

TRÄBEN och COMEBACK.

Schhh... Säj inget... Låtsas som ingenting... men det är jag, Ruffe. Jag är lite undercover som man säjer när man inte vill visa sitt rätta jag. Det är ganska skämmigt det jag ska berätta om nu. Det har legat innom mej som en stor finne som måste klämmas ut.
Lova att inte skratta, för mej är det en stor lättnad att äntligen få dela med sej av allt det onda.


TRÄBEN
Alltsedan kullagret trillade ner i kulpåsen har jag lyft på benet när jag pinkar. Men sen en tid tillbaka skuttar jag ofta på tre ben.
Husse har uppmärksammat det här och undersökt tassen flera gånger, ifall jag skulle ha trampat på nått vasst. Han har klämt och vickat på benet utan att hitta nått fel.
Vofför jag gör på detta viset för har jag ingen aning om, det har bara blivit så. I och för sej så är det väldigt praktiskt, jag är i färdigställning och pinkeberedd på sekunden.
Det kanske började den dagen jag och Husse mötte en trebent gubbe.
Husse som anade vad det var för tankar som snurrade i mitt huvud, förklarade:
— Han är inte trebent, han har en krycka.
— Vad är en krycka å vad är den gjord av? undrade jag undrande.
— Den är gjord av trä å den har han som ett stöd, förklarade han stöddigt
— Att vara trebent eller träbent är väl nästan samma sak. Du Husse behöver ju inget extrastöd, jag är ju ditt stöd i livet. Förresten så skulle han kunna få byta pinnen mot mitt gummiben, då skulle han få mer svikt i stegen. Tror du gubben går med på det om jag frågar?
— Nej det gör han inte, han har ont i benet, det är därför han har den. Förresten ska vi ta å ringa till veterinären så att dom får kolla hur det egentligen är med ditt ben. Du har kanske spelat för mycket fotboll? Jag tror att vi ska lägga undan bollen ett tag.
Nu ska jag berätta hur långt ”ett tag” är.
Två dagar senare sa min glömska Husse:
— Varför spelar du inte fotboll nu för tiden? Har du blivit en lat tonåring? Nej ut å rör på dej, det är bara nyttigt! sa han och gav mej bollen.
— Jaha, å vofför sparkar inte du boll då??? sa jag till min döve Husse.

Tre veckor senare åkte Husse och jag till Örebro. Vi var ute i god tid innan veterinärbesöket. Vi uträttade en del viktiga saker före. Det allra viktigaste var att få nått gott i magen. Eftersom Husse är lite korvtokig brukar jag också få korv vid såna tillfällen.
Husse stannade till vid sin ”gamla korvmojj”. Den som han sålde nåra år innan jag kom in i hans liv. Det finns bara ett namn på en som gör en sån stollig handling:
TOKFAN!!!
Gjort är gjort, och sålt är sålt, och kommer aldrig mer igen.
Nåväl, han bjöd mej på två kokkorvar. Bara sôggel, ingen konstig utfyllnad som bröd eller andra onödigheter.
Själv tog han en Specialbricka med massor av olika onödigheter på.
Redan när vi parkerade utanför veterinären fick jag en konstig känsla i magen. Det molade och bubblade. Att det inte berodde på korven är jag övertygad om, för det var prima vara.
Det låg en doft av oro och rädsla i luften, men även ett uns av tillförsikt och hopp.
Inne i väntrummet väntade både hundar och katter på behandling. Här var stridsyxan mellan hund och katt nedgrävd och rasgränsen bortsopad. Sympatin låg som ett mjukt täcke över patienterna. Hussar och mattar tröstade så gott dom kunde.
En och en kallades in. Vi behövde inte sitta så länge innan jag blev uppropad. Jag var nervös men ändå nyfiken på vad som komma skulle. Jag skulle gå in men kom inte ur fläcken, jag var alldeles stel och benen var som fastlimmade i golvet. Husse lyfte opp och bar mej till undersökningsrummet.
Veterinärskan frågade Husse vad det var för fel på mej?
— Han har fel på benet.
— Jag kan se det. Är han stelopererad?
— Nejdå, han är bara stel av skräck. Han går på tre ben.
Orolig och nervös som jag var tyckte jag att han sa att jag går på träben.
— Hörru Husse, än har jag inte sett röken av dom där styltorna du lovade att du skulle göra åt mej.
Veterinärskan hörde tydligen vad han sa för hon började titta och klämma och dra och böja på både ryggen och bakbenen.
— Jag kan inte hitta nått som är fel, men för säkerhets skull ska vi röntga hans höfter. Han ska få en spruta så att han somnar. Det går inte att röntga honom om han inte är avslappnad, sa hon och gav mej en spruta i nacken.
Såja nu somnar han snart. Det kan hända att han blir lite illamående. Jag kommer tillbaka om en liten stund.
Genast började rummet och Hussarna snurra allt fortare och fortare.
— Stoppa jorden, eller åtminstone britsen, jag vill stiga av.
Jag mådde så illa att jag inte kunde hindra den sista måltidens snabba rusning från dom inre organen. Det var som att vända utåin på sej själv.
— Hoppsan Kerstin! sa Husse, samtidigt som han rev av en stor bit från pappersrullen för att torka opp.
Snabbt som en vessla slickade jag opp ”pizzan”, för här får inget förfaras.
— VA GÖR DU? sa Husse förvånat. Äter du opp spyan?
— Det gick bra, det var ju korv, sa jag och började försvinna ut i mörkret.
Under tiden kom veterinärskan tillbaka med en munkorg som hon trädde över min nos och förklarade för Husse.
— Dom kan få hallucinationer av bedövningssprutan och hugga, så för säkerhets skull… var det sista jag hörde innan jag försvann ut i evigheten.
Och visst hade hon rätt, jag hade konstiga syner, och jag högg vilt efter dansande saftiga köttben och helstekta grisar.

Hon röntgade mej utan att finna nått som var galet. Jag skulle ändå få inflammationshämmande piller, för säkerhets skull. Sen fick vi en återbesökstid.
När jag kom ut ur undersökningsrummet skulle nästa patient in. Det var en stor St. Bernhardshund som totalvägrade. Dom drog och dom sköt på, men i hundan att dom fick honom ur fläcken.
Då kunde min lustigkurre till Husse inte hålla truten:
— Sätt rullskridskor på’n.

Efter veterinärbesöket konstaterade i alla fall jag att det enda som är galet med mej är min stolliga Husse! Ja, han är rent av blarrig. Vissa dagar kan jag sälja honom billigt. Får jag 50 öre för’n så ä han din. Tänk vad jag får skämmas jämt. Han borde in på nån sorts uppfostringsanstalt. Men det är i alla fall tur att han blev som han blev när kan inte blev som han skulle.
Så var dä dä där med medicinen. När vi kom hem försökte Husse lura i mej pillren genom att kalla dom för godis.
Kyss mej i aschlet så får du en go puss, tänkte jag. Skulle jag ta ett av dom där pillren skulle jag få samma smak i mun som du skulle ha efter den kyssen.
Men Husse är inte dum på det viset. Han mosade pillren till atomer och ka-mouflerade den äckliga medicinen i hackkorv. Å hackkorv har jag aldrig kunnat motstå.


MIN COMEBACK
Efter tre veckor var jag återlämnad till veterinären.
Var det pant på mej så att jag skulle returneras som en urdrucken colaburk?
Var jag tom och innehållslös?
Var jag förbrukad?
Var jag slut som människa?
Skulle jag ta ner skylten?
Har jag satt min sista potatis?
Skulle jag kasta in handduken?
Har sista tåget gått?
Är matchen slut?
Har korvmojjen gått i konkurs?
Var det dags att kila om hörnet?
Skulle jag bita i gräset?
Ska jag lämna dom sälla jaktmarkerna?
Har jag fått fukt på stubinen?
Har jag svalt sista tuggan?
Är det nu jag ska trilla av pinn?
Är det dags för råttorna att lämna skeppet?
Har proppen gått?
Har jag soppatorsk?
Är det dags att skyffla kol?
Har jag missat sista bussen?
Har jag släpp min sista brakskit?
Var det dags att vända nosen i vädret?
Är det dags att hala flaggan?
Har gökklockan stannat?
Ska jag kola vippen?
Har gonggongen gått för sista ronden?
Är flyget inställt?
Är det dags att raderas?
Har jag fått körförbud?
Står det error på skärmen?
Snubblade jag på mållinjen?
Har jag inte betalat elräkningen?
Har jag spillt ut fredagsgroggen?
Är jag inne i återvändsgränden?
Har ändan gått i baklås?
Har skutan gått på grund?
Har bildröret pajat?
Har jag fastnat i tullen?
Har jag sålt korven och tappat pengarna?
Har snuten hämtatapparaten?
Är åkpasset ogiltigt?
Har jag pissat sista slatten?
Har Fantomens mjölk surnat?
Har jag satt på min sista brud???

…Javisstja — jag har ju inte ens fått göra det!
Jag ska alltså få kila vidare obegagnad, utan att ha fått sätta på en enda löptik?
Ska jag sluta som ett benrangel utan att själv ha fått tagit en enda liten tugga på ett ben? JÄMMER OCH ELÄNDE — BOMBER OCH GRANATER — ÄRTSOPPA OCH KULSPRUTOR!
Husse såg att det snurrade i mitt huvud och att jag var orolig.
— Du behöver inte vara rädd grabben, det ordnar sig, vi ska bara kolla hur det är med ditt ben!
— Vilket ben? Jag har då aldrig sett röken av nått ben! Vofför ska dom kolla nått som inte finns? Vill du kasta bort pengar på nått som aldrig har existerat så är det din sak. Men får jag säja vad jag tycker så kan du lägga dom surt hopsparade slantarna på ett saftigt köttben — till mej!!!

Efter sedvanlig kontroll sa veterinärskan:
— Nä-ä, jag kan inte hitta nått fel. Jag tror att det är en fix ide han har lagt sig till med. Prova med att ha honom i koppel och låt honom dra så att han måste använda benet. Annars är det risk för att han alltid kommer att skutta på tre ben. I och för sej så är han så lätt att han klarar sig bra med tre ben. Men ändå, låt honom dra. Blir det inte bättre så får ni höra av er igen.
— Här har du Husse betalat dyra pengar på lydnadskurser för att jag ska gå fint. Helt plötsligt ska jag kasta alla kunskaper i soptunnan som Sverker Olofsson i Plus. Bestäm er, ska jag vara en bra hund eller ska jag vara draghund?
Ska jag dra så får du skaffa en riktig dragsele, annars blir jag blir lika sned i ryggen som en halv falukorvsring.
Jag tror jag skiter i det här och drar dit pepparn växer.

Förresten så klarar ju Husse av att gå på två ben. Han skulle ju kunna uppträda på cirkus — så clown han är.

Ruffe, en ulv i fårakläder.