HUMOR ÄR ALLVARLIGA SAKER.

Den seriösa teatern har alltid ansetts som "finare" och mer krävande än den lättare genren. Fast man kan undra av vem, med tanke på att många av våra främsta komiska förmågor brukar hävda att det svåraste som finns är att spela fars och revy. Lars Ekborg hörde till dom som tyckte så och som förberedde sig lika noggrant för en tre minuters sketch som för en hel pjäs på Dramaten.

Att jag har tagit Lars Ekborg som exempel beror på att när jag skrev mitt förra blogginlägg om: THE NOBLE ART OF SELF-DEFENCE kom jag att tänka på Lars Ekborgs monolog ”Sunt och Friskt” där han driver med etablissemanget vad det gällde att skydda svenska folket från att ta skada av att av sånt som sändes i radio och visades på TV.

Därför fick nationen gå över gränsen och lyssna på…

Nja, nu ska jag väl inte göra som på TV, köra hela inlägget i repris. Är det nåt du missat så kan du bara ”backa bandet” en bit så får du dej hela den biten till livs.

Men visst är det så att svenskarna måste skyddas till varje pris, men jag tror inte att någon har tagit någon som heheelst ssskkaaakada av skratt och glädje.

Själva dödskallestämpeln var ett påhitt av en anställd på Sveriges Radios grammofonarkiv som komplement till den anteckning som gjordes på katalogkortet. Från början handlade det mest om att skydda lyssnarna från opassande "upphottade" versioner av klassiska "seriösa musikstycken”.

Vissa skivor med texter av ekivok och oanständig karaktär stämplades också. Märkningen var aldrig menad som förbud, det var en rekommendation till producenterna att tänka sig för innan de lade in skivan i sina program.

Bunta ihop dom, med Lars Ekborg, fick aldrig någon dödskalle men det hände att hallåmannen varnade för att innehållet, som kanske inte platsar i kvällsandakten, kunde uppfattas som stötande. Men visst var det så att dessa skivor spelades väldigt sällan, vilket i sin tur betydde att artisterna gick miste om stimpengarna.

En artist som drabbades hårt av detta var Cornelis Vreeswijk, och det var hans ”Hönan Agda” som jag första gången hörde tals om dödskallemärkningen.

”Allt nog och emedan” som gamle Valfrid Lindeman brukar säja, så trodde jag att sånt hörde forntiden till och att vi lever i ett fritt land där varje individ själv väljer vad man vill lyssna på. Men det är faktiskt så att vissa inspelningar fortfarande censureras i nådens år 2013. Och tydligen då det gäller ämnet boxning.

Å hur kan jag påstå det då?

Jo…

… När jag sökte efter filmklipp på Lars Ekborgs monolog ”Sunt och Friskt” på det förträffliga mediet You Tube kammade jag noll. Det fanns massor med klipp med hans olika monologer och sketcher, men inte just det jag sökte, så censuren kan inte vara riktad mot honom.

Nähä tänkte jag, då får jag väl nöja mej med en ljudinspelning då, och sökte vidare på det även så förträffliga mediet Spotify. Men icke sa Nicke. Visserligen hittade jag skivalbumet. MEN…

Lägg märke till att på den andra CD-skivans spellista är andra numret, Sunt och Friskt, överstruket med grått. Och när jag klickade där så dök texten ”Inte tillgängligt” upp.

FAN ANAMMA SÅNT VILL MAN INTE ANAMMA.

Nåväl skam den som ger sej! Jag försökte hitta nåt på Ginza.

Nitlott naturligtvis! Va trodde du???

Envis som en röd gris testade jag med CDON.COM.

Nix Pix i lingonskogen!

Att det ska vara så jävla svårt att delge omvärlden lite ansiktsgymnastik?

Efter ytterligare några koppar kaffe klarnade hjärnan och det gick upp en taljdank. Jag fick en snilleblixt. Biblioteken lånar ju inte bara ut böcker. Dom lånar även ut videoband, talböcker, DVD-film och naturligtvis även CD-skivor.

Jag kollade i Karlskoga biblioteks lånekataloger. Å se på fan och hans moster. Där fanns en skiva som heter ”En rolig stund” som innehåller just den monologen jag har letat efter. Å den var inte ens överstruken.

Glad i hågen slängde jag mej i bilen och drog iväg som en fjärt i natten mot ”bibblan” innan nån annan han dit och låna skivan före mej.

Den vänliga unga damen bakom servicedisken kollade i dator och sa att den var gulmarkerad och förvarades i källaren.

Gulmarkerad, tänkte jag. Är det nån slags varning, typ censur… Hmm?

Efter ca tio minuter kom hon tillbaka å såg ut som ett enda stort ?

Jag kan inte hitta skivan, sa hon och började trycka på tangenterna.

Ja nu var det inte en sorgemarsch hon spelade på piano, hon sökte lite noggrannare i datorn och fann inget annat än ett meddelande om att skivan saknas.

Med en stor suck av förtvivlan åkte jag hem och dränkte mina sorger i ytterligare ett antal koppar kaffe som verkmästar’n i magen fick börja sanera.

Jag är ganska envis och har jag bestämt mej för nåt så ger jag mej inte, varken i första, andra eller tredje försöket och heller inte…

Lyckas man inte på hemmaplan så kan man ju försöka på andra sidan Närkes ”Skrynkliga Bergen”, på ”storebror” Örebros stadsbibliotek. Men inte fan hade dom det jag sökte.

Man får leva på hoppet, sa grodan. Min absolut sista idé för att få till det var att kolla i lilla Degerfors. Där fanns, tro det eller ej, den hett efterlängtade skivan. Men det gick inte att låna den. Man var tvungen att låna en hel box med fjorton humorskivor med totalt etthundraåttiosju inspelningar från olika revyer med Sveriges samlade humorelit.

Jag säjer bara:
JIII HAAA!!!
ENVISHETEN HAR SEGRAT.

PRIS SKE GUD FÖR DEN SVENSKA
BIBLIOTEKSVERKSAMHETEN I GLESBYGDEN!
DÄR VET MAN INTE VAD ORDET CENSUR BETYDER.

Tänk att det ska vara så jäkla svårt att vara glädjespridare!

Som sagt som var som gott skulle vara. Humor är allvarliga saker.

Jag gör det inte lätt för mej när jag håller på med den svåra konsten ”Att Vara Rolig” när jag numera, på gamla dar, spelar revy i Lekebergsrevyn. Gå in på länken och orientera dej runt bland filmklippen så kan du välja och vraka bland ca trehundra nummer ur vår produktion. 

LEKEBERGSREVYN.

Det säjs ju att ett gott skratt förlänger livet.

Och jag är helt säker på att ett gott skratt förlänger käften.

Mojje.