KACKERLACKSMYSTERIET

               I morse när Husse skulle släppa ut mej och ”Lillfjanten” på gården för den första morronpinken höll jag på att få spader. Det var ju för fasen vinter igen.

Spåren förskräcker.

- Husse, nu får du allt ta den där spadern eller vad det heter och skotta en gång till ”toan” om jag överhuvudtaget ska ta klivet över tröskeln, annars uträttar jag mina behov på ”äkta mattan”.

Tror ni att han har nåt hjärta i kroppen? Närå, han lyfte resolut upp mej och Lillfjanten och ställde ut oss på gården och stängde altandörren.

Själv gick han in på den med golvvärme försedda varma toan och uträttade sina behov samtidigt som han löste sudoku. Det tog ju en bra stund eftersom han inte är så speciellt smart, ja han har ju inte alla getterna hemma, om man säjer så. Det är en himla tur att vi inte är några nakenhundar, vi har ju i alla fall päls.

               Nu ska jag berätta om nåt hemskt som jag var med om när jag upplevde mitt första snöfall.

KACKERLACKSMYSTERIET

               Snön kommer och snön försvinner och plötsligt är det barmark igen och det blir mörkt och trist. Men det låg lite i luften att det kunde börja snöa igen. Jag hade knappt tänkt tanken till slut när luften fylldes av dansande snöflingor som var stora som hemstickade Lovikavantar. Det tog inte många minuter innan det var vitt och fint igen. Jag jagade flingorna och fångade dom i munnen.

               Plötsligt blev marken full av kryllande kackerlackor, speciellt under belysningsstolparna. Var kom dom ifrån och vad gjorde dom här i kalla nord. I och för sej så säjs det att den enda varelse som överlever jordens undergång är just kackerlackan eftersom den är så anpassningsbar.

Jag tog opp kampen mot jordens nära förestående undergång. Jag jagade dessa otrevliga snabba rackare medan Husse bara stog och asgarvade.

Var han dum i huvet eller var han från Mjölby? Hade han inte förstått stundens allvar?

Det skulle visa sej att det var ett helt omöjligt jobb att utrota dom, för så fort jag skulle bita nacken av den första, försvann han ner i snön, och inget hål vart det efter’n heller. Jag snodde runt för att ta nästa. Samma sak igen.

Jag höll på i gott och väl i en halvtimme utan att hinna nacka en endaste en. Lika bra var det för dom smakade säkert inget annat än äckel.

Alldeles utpumpad lät jag Husse förstå att det bara var att gå hem och invänta undergången. Husse skrattade fortfarande och hade svårt att ta sej hem. Väl innanför dörren försökte han, mellan skrattattackerna, att berätta för Matte om min sorglustiga dans i jakten på skuggorna från fallande snöflingor.

Det var ju tur att det var så som det var och att det inte var jordens nära förestående undergång.