MINA BRAVADER I VINTERSPORTENS VÄRLD.

    Just nu pågår ju skid-VM i Falun för fullt. Å då drog jag mej till minnes några av mina bravader, både på is och i skidbackar.

Håll tillgodo.

JAG OCH SKRIDSKOR.

    Jag var ingen hejare på skridskor heller. Det var min storebrorsas fel alltihop. Jag hade inga egna skridskor, jag skulle få ärva hans när han hade vuxit ur dom. Jag ville i alla fall pröva. Med tre par sockar, i ett par skridskor med läder tunt och sladdrigt som blött tidningspapper kan det inte funka.

Jag snörde på mig "grillerna" så gott jag kunde. Knuten var lös, fötterna vickade precis som höfterna på en magdansös. Jag åkte mer på lädret än på medarna. Jag bestämde mig att aldrig mer åka skridskor.

 

 

SKIDOR VAR DÄREMOT MIN GREJ.

    Mellan husen där jag växte upp fanns det jordhögar som skulle jämnas ut till gräsmattor. På vintern var dom jättebra backar att åka kana och skidor på. Samma där, det var bara brorsan som hade skidor. Bindningarna var av läderremmar och inte så stadiga, skidorna var för långa men dom hängde alla fall med. Jag skavde upp och ner, jag slet som ett djur, jag var så varm att det ångade om mig. Men kul, det hade jag.

Ganska snart var jag så bra att jag klarade den flacka backen på Epakullen.

   

    Epakullen kallas den kullen som ligger i östra delen av Sveaparken, mitt för Idrottshuset. Den iordningställdes som nått beredskapsarbete.

Den kallades också för Snorslickarklint. Uppkallad efter en snålvarg som tittade på bandymatcherna över planket på Eyravallen. Han stod på kullen för att slippa betala entré. Han stod i kyla och blåst med rinnande näsa. När snoret passerade överläppen for tungan ut och slickade bort det värsta.

Därav namnet Snorslickarklint.

    Något år senare slet jag över gärdena till Sörbyskogen. Den värsta backen kallades Dödsbacken. Jag började först långt ner och gick längre och längre upp för varje åk. Men högre än halva dödsbacken kom jag aldrig. Jag fortsatte att åka, trots att alla andra redan åkt hem.

Så småningom kom pappa cyklande, över gärdena och undrade om jag skulle övernatta i skogen. Åkning i elljus är blaha-blaha. Månskensåkning ska det va.

    Senare i livet började jag även åka slalom.

SPRÄCKT HAKA.

    Jag har alltid varit en envis kille. Har jag misslyckats med något så har jag inte gett upp i första taget. Jag brukar försöka både en och två och kanske tre gånger innan jag ger upp. Så var också fallet med min skridskoåkning. Jag hade vuxit till mig, så också mina fötter. Brorsans skridskor var inte fullt så stora längre.

Klassen var på Eyravallens bandybana och åkte skridskor. Eftersom jag inte hade åkt på riktigt tidigare var min färdighet långt efter mina klasskamraters. Men jag gjorde i alla fall så gott jag kunde.

Ganska snart gick det riktigt bra. Jag blev nog lite övermodig. Jag hade tagit fart och skulle göra en elegant vändning för att åka baklänges. Mitt i svängen försvann mina fötter som om dom blev borttrollade. Jag hann inte höja garden. Jag fick en rak höger av isen, mitt på hakspetsen. Jag hörde lärkan drilla mitt i januari. Själva smällen kände jag inte mycket av.

När jag satte handen mot hakan, för att samla ihop dom rester som var kvar, kändes den alldeles bortdomnad. När jag tittade på handen så var den alldeles röd av blod. Jag höll handen för såret för att stoppa blodflödet, medan jag skrinnade iväg till snövallen för att vila. Lite blod har aldrig stoppat mig tidigare. Det brukar sluta ganska omgående, dessutom har jag bra läkkött.

En klasskamrat, kallad ”Professorn”, ville titta på såret. Jag tog bort handen och sträckte upp hakan. Han stirrade med stora ögon och sa med skärrad röst:

– HELA HAKAN ÄR SPRUCKEN!!!

Jag såg för min inre syn hur hela dödskallen skulle trilla ut ur hålet. Skräcken grep tag i mig och ryckte upp mig ur snövallen. Jag for som skjuten ur en kanon. Jag sprang mer än jag åkte över isen. Jag slängde mig över räcket som omgav banan. Och klättrade över jordvallen som användes som ståplatsläktare. Jag stod på fötterna och åkte nerför på andra sidan. Därefter tog jag mig över den knaggliga isen på träningsbanan.

Sen återstod det största hindret. Det var det höga planket som omgav Eyravallen. Det var högt för att stoppa eventuella försök att planka in. Mig hejdade det i alla fall inte från att planka ut. Jag tog ett jättesprång och fick tag i kanten så att jag kunde sega mig upp och svinga benen över kanten. Jag hoppade ner på marken. Att jag inte bröt fötterna när jag landade på dom vingliga skridskorna är en gåta?

Nu var det värsta gjort. Nu återstod bara språngmarschen över gatan, genom parken och buskarna, skuttet över järnvägsrälsen. Jag passera sista gatan så att gnistorna sprutade om skridskomedarna. Sen tog jag trappan i ett enda kliv innan jag var hemma hos mamma.

Jag förklarade att jag var döende, och att jag tagit mig hem med hjälp av mina absolut sista krafter, för att få dö i hennes famn. Hon tittade på hakan och sa:

– Ujejuj, så du ser ut pojk. Det där måste vi koka rent!

Hon sa alltid så, min kära moder, när man kom hem med en skada, liten som stor. Hon använde alltid vätesuperoxid att desinficera sårskador med. Nog kokade det i såret, och sved som elden gjorde det med.

– Sådärja, nu är det klart! sa hon och gav mig en spegel så jag skulle kunna se hur illa skadad jag var.

Ingen ide att blunda för värk-ligheten. Lika bra att ta en titt på det som skulle förorsaka min död. Jag var beredd på att hakan skulle vara som en blodig massa och att hjärnsubstansen skulle hänga som en grön snuva på bröstet. När jag tillslut tittade i spegeln förstod jag att jag i alla fall skulle överleva. Jacket i hakan var ca två centimeter långt. Men med mitt fina läkkött behövdes inte ens plåster.

    Det var sista gången jag försökte åka skridskor.

Nuförtiden finns det så många udda sporter.

Kan terränghinderklättringslöpning med för stora

skridskor vara en ny olympisk gren?

GRENAR I GRENEN.

    Vi hade ett fritidshus i Klockhammar. Fritidsområdet har en egen slalombacke. Sussi hade fått ett par slalomskidor. Hon var inte så stor att hon klarade av att åka upp i liften. Därför tillverkade jag en egen lift. Det var ett rep med ett trähandtag i änden. Liftmotorn var jag.

Jag skavde upp och ner i backen för att hon skulle få åka. Vad gör man inte för att ungarna ska ha roligt? Jag drog henne bara en bit upp i backen, bara så pass att hon fick öva upp balansen. Ganska snart var hon så säker att hon klarade liften också.

Jag för min del höll mig till längdskidor. Det var väl ingen sport att bli dragen upp för att i nästa stund åka ner igen. Den kunde inte ge mer motion än att sitta framför TV-n. Men en gång provade jag på hur det var att åka utför.

Jag var ute i skogen och åkte när skidspåret plötsligt mynnade ut mitt i slalombacken. Jag stod en bra stund och tittade på när gammal och ung, liten och stor, susade nerför branten. Jag måste erkänna att det såg ganska häftigt ut. Det var inte utan att jag blev lite sugen. När till och med småungarna klarade av att åka från toppen kunde det inte vara så farligt.

Jag hade ingen större lust att åka tillbaka genom skogen. Därför beslöt jag mig för att prova på det där med utförsåkning. Visserligen hade jag ju bara längdskidor. Men jag var ju bara i halva backen, dessutom var det i flacken. Det fanns ju heller inga träd i vägen.

När jag väl börjat nedfärden, ångrade jag mig bums. Jag hade all möda i världen att hålla ordning på skidorna. Det gick heller inte att svänga i den isiga backen. Där dom andra svängde av mot liften för att dras upp igen, fortsatte jag vidare utan att kunna stanna.

All aktivitet avstannade och skidåkarna följde mig med blicken, när jag joddlande for förbi. Backen fortsatte ytterligare några hundra meter. Kruxet var att där började trädgränsen.

Backen var full med småtallar som åtminstone var meterhöga. Dom stod så tätt att det inte fanns en chans att kryssa emellan. Jag försökte att hoppa när jag grensla-de tallarna för att mildra effekten av kollisionerna. Jag avverkade ett dussin tallar innan det tog stopp. Hursomhelst så var det många som fick sig ett gott skratt. Om jag fått allvarliga krockskador hade jag kunnat kalla mig pungkrockare.

Några dagar senare lånade jag ett par slalomskidor av en granne. Visserligen var dom för långa men jag fick ändå prova på. Det var mycket lättare att svänga och så stod man så mycket stadigare. Det gick så långt att Mariana och jag köpte egna slalomskidor. Visst gjorde jag många vurpor, dock utan att bryta någon kroppsdel. Inte än i alla fall. Jag fick för övrigt smeknamnet ”LAVINFARAN”.

Det är nog inte många som gjort praktvurpor på väg uppför? Jag är i alla fall en av dom. Liften var en wire som det satt ett handtag på som pekade ut nittio grader. Jag stod och väntade på att greppa en liftpinnen. Jag var nog lite ouppmärksam. Pinnen träffade mig med full kraft i knävecket så att jag gjorde en bakåtsaltomortal och landade på skidorna igen. Sen greppade jag nästa pinne och åkte upp. Jag har alltid varit en föregångare i mycket!

FRISTYLEÅKNINGEN VAR UPPFUNNEN!

NÄR JAG FASTNADE I BUSKEN.

    En härlig vinterdag gjorde vi ostfrallor och varm choklad. Vi packade ryggsäcken och tog en uppfriskande skidtur, bara hustrun och jag. Vi följde ett skidspår som gick genom skogen. Det hade snöat en del så jag åkte först och spårade. Vi stannade till och tog en välförtjänt vilopaus.

Sen startade vi med nya krafter. Spåret följde en telefonledning. Det var uthugget ett par meter på var sida om telefonstolparna. Bredvid var det träd och täta snår. Det började att luta nerför.

Eftersom vi inte visste hur det såg ut längre ner beslöt vi att jag skulle åka först för att se hur det var. När jag hade åkt en bit blev det en i mitt tycke alltför brant utförslöpa. Det var så dags att ångra sig då. Jag hade ingen chans att stanna. Och att försöka svänga åt sidan hade varit lika med döden. Förmodligen hade jag brakat in i närmsta träd eller telefonstolpe.

Det var bara att hoppas på att det skulle plana ut så att jag fick stopp på eländet. Nog planade det ut lite grann men då fick jag ett annat problem på halsen. Spåret svängde tvärt till vänster, för rakt fram var det ett stort busksnår. Det var många år sedan jag åkte skidor, och med den fart jag hade insåg jag att jag varken skulle kunna svänga eller stanna. Det enda jag kunde göra var att sätta mig på ändan och på så sätt få stopp.

En olycka kommer sällan ensam. Ryggsäcken, som jag inte spänt fast med magremmen, tog i snön så att jag lade mig på rygg. Den for upp över mitt huvud och låste mina armar. När jag ramlade fick jag stavarna i armhålorna, och eftersom jag låg på stavarna kunde jag inte få loss händerna ur remmarna. Till råga på allt hade jag trätt in skidorna i busken innan jag stannat.

Där låg jag med ryggsäcken över huvudet, armarna låsta av ryggsäcken, händerna fast i stavarna, fötterna fast i bindningarna och skidorna i busken.

Först låg jag bara och garvade, men när jag förstod att jag inte skulle kunna ta mig loss själv insåg jag stundens allvar. Den enda tröst i bedrövelsen var att hustrun förmodligen skulle sakna mig och undra vart jag tog vägen. Hon hade ropat efter mig men eftersom jag hade ryggan över huvudet hörde jag henne inte. Och hon hörde inte mig när jag försökte ropa på henne, det blev bara mummel.

Tack och lov så trasslade hon sig nerför backen och fann mig i busken. Hade jag varit själv så hade jag snart blivit översnöad. För med så mycket snö som det föll den vintern hade jag förmodligen inte blivit funnen förrän tidigast till våren och då som skelett.

Två fiskare satt i en eka och metade när en vindsurfare som verkade vara nybörjare plötsligt fångades upp av en kraftig vindby. Han hade stora problem att styra sin farkost och försvann därför in bland vassen. Fiskarna förstod att han låg risigt till, och rodde efter för att rädda honom. Dom fick upp den livlösa kroppen i båten och började göra mun mot mun metoden.

Efter att ha blåst luft i hans mun ett antal gånger sa räddaren:

– Det var förskräckligt vad dålig andedräkt han har.

Då knackade den andre fiskaren honom på axeln och sa:

– Det kanske beror på att han har skridskor på sig?

PÅ FALSKA SLÄDAR.

    Apropå skridskor så hade jag i unga år beslutat att aldrig mer ta sådana tingestar på fötterna. Men jag undrar om det inte är så att när man börjar bli lite till åren kommen så vill man hålla kvar lite av ungdomen och ge sig på sånt som man inte klarat av tidigare. Jag hade spolat upp en liten skridskobana åt ungarna på tomten.

Jag lånade Roffes skridskor för att prova på, för så svårt kunde det väl inte vara, det såg ju så lätt ut när andra åkte. Men tji vad jag bedrog mig. Benen for åt vänster och benen for åt höger och benen for framåt och benen for bakåt och Mojje for i backen så att det tjongade i isen och fåglarna kvittrade. Det var definitivt sista gången jag tog på mig sådana falska slädar!

ALDRIG MERA SLALOM.

    Sista gången jag åkte slalom var en solig söndag när vi var i Lunedets slalombacke i Karlskoga. Vi hade stämt möte med Roffe, Berit och deras son Johan. Första och kanske andra åket är man lite försiktig. Men sedan släpper alla hämningar. Man bara blåser på.

– Blås på bara pojkar, det gör inget för jag har pessar! sa flickan.

Jag satsade för fullt från toppen. När jag kom över en knös och skulle sladda var det bara is i backen. Jag kände att skidorna gled ifrån mig. För att få kontroll på laggarna sköt jag på med toppskidan. Där knösen planade ut hade det plogats upp en stor snövall. Jag gled sidledes och for som en vante när skidorna tvärstannade mot snövallen.

Jag kraschlandade rejält, men reste mig och borstade av mig snön och fortsatte. Visserligen värkte det ordentligt i vänstertummen och jag hade svårt att greppa staven, men jag tänkte inte avbryta en härligt solig söndag för det. När vi en stund senare hade fikapaus tog jag av mig handsken. Tummen var alldeles blå. Det var allt en rejäl stukning. tänkte jag.

Vi fortsatte att åka tills backen stängde, fast tummen var obrukbar. Jag höll staven med fingrarna, tummen höll jag som om jag ville ha lift. Men det hade jag egentligen inte behövt göra, för jag hade ju löst liftkort.

    Måndagen gick och tisdagen kom. Jag jobbade på som vanligt. Tummen var fortfarande lika stel och blå. Eftersom jag skulle ta emot varor den dagen, åkte jag först till distriktssköterskan för att få ett stödbandage. Hon behövde bara ta en titt på tummen för att förstå att det inte skulle räcka med stödbandage. Jag fick rådet att åka till akuten.

Vilket jag gjorde... men inte förrän efter kl. 17 när jag hade tagit emot varorna och jobbat mitt skift. Efter undersökning och röntgen fick jag en tid till handkirurgen morgonen därpå, för tummen var bruten.

SJUK HUMOR.

    Läkaren som skulle operera tittade i journalen. Han frågade om jag hade åkt skidor? När jag bekräftade det berättade han att det var den vanligaste orsaken till brutna tummar. När han såg mitt namn frågade han också om det var jag som...

– Jodå det är jag som är korvgubben.

Det är en fråga som jag har fått många gånger. Det är absolut inget jag skäms för.

Jag har alltid haft lätt för att skämta, även i dom mest bisarra situationer. När han skulle bedöva mig, sa jag att han skulle akta sig så att han inte stack sig själv. För då skulle det bli för honom som det blev för tandläkaren som råkade bedöva sig själv i både armen och benet, i en sketch som TV-komikern Tommy Coper en gång gjorde. Vi skojade och skämtade om allt möjligt.

De som gick förbi operationssalen trodde säkert att det hade blivit en läcka på lustgasen när dom hörde våra skratt.

Armen gjordes blodtom. Det gick till så att en binda av gummi lindades hårt från fingrarna och uppåt så att blodet pressades tillbaka upp i kroppen. Sedan snördes armen av under operationen. Läkaren gjorde ett snitt i tumgreppet, som såg ut som ett Z.

I efterhand har jag funderat på om jag blev opererad av självaste Zorro.

Förutom att tummen var bruten så var muskelfästet avslitet och senorna skadade. Senorna fixades och muskelfästet syddes fast när tummen lagts tillrätta. Sedan sydde Zorro igen sin signatur. Till sist borrade han ett par hål rakt igenom tum-benet. Ett på var sida om skadan. Sedan trädde han en ståltråd genom borrhålen som fixerades med en vanlig skjortknapp på var sida.

Jag låg och tittat på under hela operationen. Jag ville ju gärna se hur han gjorde och om jag kunde komma med några goda råd.

När gummiduken togs bort kände jag hur blodet sakta återvände och armen blev varm igen. När jag skulle gipsas frågade jag om det gick att gipsa handen som jag ville?

– Vad menar du med det?

– Jag vill gärna att du gipsar så att jag kan hålla i mostallrikarna, för jag skall jobba i morgon!

Han sa att det var bland det sjukaste han hade hört. Men när jag stod på mig förstod han att jag menade allvar och gipsade det grepp jag ville ha.

    Det var sista gången jag åkte slalom. När jag såg hur sårbar jag var beslöt jag mig för att sluta. Att fixa greppet så att jag kunde jobba ändå gick ju bra. Men hur hade det gått om jag brutit benet? Det är ju inte bara att stanna hemma när man är egen företagare.

DET SKA BÖRJAS I TID DET SOM TOKIGT SKA BLI.

Å MAN KOMMER JU ALLTID NER… PÅ NÅT VIS.

Mojje.