GAMLA GUBBAR OCH MÖRKERKÖRNING.

När man börjar komma upp i ålder så blir det svårare och svårare att köra bil i mörker. Ögonen hänger inte riktigt med längre, även om ögonen hänger med.

Det spelar ingen roll hur många och starka fjärrljus man har på bilen. När man får ett möte och bländar av är det som att komma in i en kolkällare. Å jag säjer som så: Vart tog vägen vägen, är jag ute på en åker och åker? Jag känner mej ungefär som han den där närsynte Mr Magoo.

Jag såg för en tid sedan ett tips att man kan underlätta svårigheten med att köra i mörker när det är fuktigt, regnigt eller disigt om man tar följe med framförvarande bil.

Lätt som en plätt, då får ju den spåra och då åker man själv tryggt och säkert bakefter. Kan det vara det som kallas för samåkning?!

Nu i helgen när jag åkte hemåt i mörkret var det barmark och regnet hängde som ett blött duschdraperi framför bilen och sikten var lika med noll. Jag tog mej hemåt sakta och försiktigt efter bästa förmåga,

”SAFTY FIRST” som norsken sa när han var i Tyskland.

Helt plötsligt blev jag omkörd av en bil vars förare verkade ha full koll på läget. ”När man snackar om kroppkakorna så kommer dom genom porten.”

Här gäller det att hänga på i svängarna. Sagt och gjort, jag gasade på ordentligt för att kunna hänga med i svängarna, å undan gick det.

Helt plötsligt svängde han in på en mindre väg som bar rätt in i skogen. Men inte bangade jag ur inte.

Smart kille, tänkte jag. Här tar han en genväg för att spara på bensinen.

Vägen var väldigt krokig och skogen stod tät. Lika tät som kön till GEKÅ:s i Ullared.

Bra att han hade så starka strålkastare på sin bil att det blev lika ljust som i en mjölsäck. Å det behövdes för här gick det verkligen undan.

Det var en kille som verkligen kunde hålla tungan i rätt mun å inte var han nått blindstyre heller, för jädrar vad det gick undan på den smala krokiga och knixiga vägen. Men jag hängde på i bakhasorna för att inte tappa kontakten.

Det var tydligen bara han och jag som var ute och åkte i detta erbarmliga hundväder, för vi mötte inte en endaste bil på hela vägen.

Varför kallar man det hundväder förresten? Är det för att husse inte vill gå ut med hunden när det kallt och blött? Det måste nog vara så för jag har en hund och jag går helst inte ut när det råder rått väder, även om hunden vill. Men å andra sidan blir det blött inne om jag inte går ut med honom.

Allt nog och emedan…

… Tur att jag var på alerten för helt plötsligt tvärnitade han, och jag hann precis få stopp på min bil bara några centimeter från hans. Så med hans hjälp var jag tillslut framme, säkert och geschwint utan vare sej avåkningar eller dikeskörningar. Man kan lugnt säja att jag hade nått målet.

Så jag råder er ni ”gamlingar” som har det svårt med mörkerkörningen att testa mitt tips för säker körning när sikten är dålig.

Javisst ja, jag glömde nämna att jag till på köpet blev 2:a på tredje delsträckan i Svenska Rallyt.

MM VÖ HÖ
Med Vänlig Hälsning

/Mojje.