MINNENA KOMMER, MINNENA GÅR...

          Denna sommar har inte varit av Guds nåde om man ser till hur vädret har varit hittills i år.

Nu drar jag mej till minnes hur sommaren 2002 var och hur första sommaren var med min lilla hund Ruff som då kom in i mitt liv.

Han och jag hängde ihop i vått och torrt och var som ler och långhalm. Ja man kan nästan säja att vi två var ett.

Ruff som nu är en Änglahund sedan drygt ett halvår tillbaka.

Många roliga stunder hade han och jag tillsammans, å här bjussar jag på en episod.

PUH, VILKEN VÄRME!

          Sommaren 2002 var verkligen varm. Det var inte alls skönt att gå omkring i päls när det var över trettio grader varmt. Då var det härligare att vara ute i båten med storfötterna. Att få sitta i fören och känna havets friska fläkt rufsa om i pälsen och när öronen flaxade som ett par måsvingar var toppen.

Jag hade ett visst ansvar för storfötterna, så jag satt och spanade efter stenar och grynnor. Visserligen sa Husse att kan kände till varenda grynna i hela sjön. Men innan han hunnit tala till punkt small det till i botten och båten tog ett skutt mot skyn så att jag höll på att flyga all världens väg.

— TILL HAA-AVS TILL HAAAVS... Gastade jag som den gast jag var.

I och för sej så hade det ju inte gjort nått, för då hade jag ju kunnat få pröva mina ”måsvingar”. Kunde Dumbo så kan jag. ”Bara man har den rätta knycken”, som farbror Melker sa.

Husse harklade sej, och jag såg att öronen blev lika röda som ett par babordslanternor när han sa:

— Där var en av grynnorna.

Båten är bara en Ryd 380 med en 4 hästars motor. Inte mycket att skryta med, men sen jag kom in i Husses liv brukar han säja att han har en båt med Ruff. Inte ljuger väl han?

Husse har alltid två olika strumpor på sej när vi ska ut med båten, en grön och en röd. Jag hade inte fattat vofför, förrän den dag jag såg att han läste på en lapp där det stod:

”Grön – Styrbord. Röd – Babord.”

Visserligen gjorde Husse lumpen i Kungliga Svenska Flottan, och visst var han ombord på både jagare, ubåtar och minfartyg.

Han var kock och hovmästare i officersmässen, så nån riktig sjöman var han aldrig, och nån riktig sjöman lär han aldrig bli.

Att vara på stranden och gräva stora hål i sanden var jättekul. Jag hoppades att jag skulle hitta en eller annan skattkista som nån sjörövare grävt ner och glömt bort. Men icke sa Nicke. Jag hittade inte ens ett gammalt benrangel att gnaga på.

Jag gjorde en stor upptäckt. När man gräver och sprätter i sanden blir man full med sand i baken, man kan verkligen påstå att man har sandidalen. Husse sa att jag var en riktig sprätt

Det bästa var när picknickkorgen kom fram. Det serverades saft och kanelbullar till storfotsvalparna. Jag fick härligt friskt kallt vatten direkt från min egen termos och jag lyckades sno åt mej en och annan bulle när Husse spanade in badbrudarna. Storfötternas termos innehöll rykande hett kaffe.

Jag har grubblat en hel del på hur i hundan termosarna kan veta när drycken ska vara varm eller kall? Kan det kan vara nått elektroniskt tro?

Men det bästa var ändå när männskovalparna fick köpa glass. Visst fick jag smaka lite grann och det slog aldrig fel, det var alltid nån som fumlade och tappade sin glass.

En tappad glass i sanden på stranden kan man verkligen kalla Sand-wich. Det knastrade som om det var karamellströssel på’n. Hur som helst så smakade den bra ändå, och lite skit rensar magen. Dessutom blev den min alldeles egen glass.

Nåväl, jag sprang runt i vattenbrynet så att vattnet stog som en kaskad omkring mej. Hade jag bara hitta dragkedjan på pälsen så hade jag svidat om till badbyxor och kastad mej ut bland svallvågorna efter Husse.

Nu fick jag nöja mej med att bada benen eftersom jag var osäker på om ullpälsen skulle krympa eller ej. Det hade allt sett ut det. Att gå omkring i en alldeles för liten kostym hade sett bra löjligt ut.

I och för sej såg jag tydligen löjlig ut ändå med mina blöta smala ben, för storfötterna garvade och sa att jag såg ut som ett får. Visst, det kan väl hända att jag såg fåraktig ut, och det kan jag bjuda på. Jag är ju ändå en ulv i fårakläder.

Sommarn var som sagt lång och het så det blev fler tillfällen att vara på stranden.

När Husse skulle ha mej till att simma för första gången bar han ut mej en lite bit och sänkte ner mig försiktigt.

Visserligen har jag badat i badkaret men då i så lite vatten att det bara har täckt tassarna, och då har det varit lagom tempererat.

Även om det var varmt i luften så var vattnet kallt. Det värsta var att snorren krympte och försvann in i kroppen och krockade med svanskotan! Nä-ä, för att ta till ett av dom värsta kraftord jag kan: FY KATTEN! Rena rama botten. Här gällde det att springa opp på land fortare än kvickt.

Inte en chans, det var så jädra djupt att jag inte nådde ner till botten. Snacka om att trampa vatten. Men av nån konstig anledning flöt jag och jag tog mej sakta men säkert in mot land. Huvudsaken är att man inte tar sej vatten över huvet.

Det var som i en sån där otäck dröm när man försöker fly från nått farligt och det går så segt och är så jobbigt. Du har säkert haft en sån dröm så du vet vad jag menar.

Även om det hade känts som rena rama botten så måste jag påpeka att det var rent på botten.

När jag väl hade simmat första gången släppte rädslan och det blev fler simturer.

En gång försökte Husse lura ut mig på djupare vatten. Det låg en stock och guppade i vågorna. Husse ropade:

— Ta pinnen!

— Ta’n själv! om du har nått intresse av’et, sa jag och vände ändan till.