EN TUR MED TUR I OTUREN.

EN TUR MED TUR I OTUREN.

Visst har vi haft en härlig sommar. Den började med att min kära hustru är nybliven pensionär. Nu skulle vi verkligen göra massor av saker tillsammans, sånt som man inte hinner med på ”bara” fyra veckors semesterledighet.

Hälsa på släkt och goda vänner, göra shopping och teaterresor, göra cykelturer, äta och fika på trevliga ställen, pöta i trädgår’n, eller bara sitta och gunga i hammocken och njuta av ledigheten. Åsso får man ju inte förglömma alla härliga grillkvällar.

Hustrun har dessutom fått ett nyvaknat intresse för odling, från frö till blomma. Hon ville helt enkelt ha ett växthus. Å jag som tycker om att använda hammare och spik skulle naturligtvis bygga ett sånt.

Ja ja ja… jag vet… hammare och spik är inte det optimala när man ska sätta ihop ett glashus. Därför beställde jag en byggsats i aluminium från ett byggvaruhus.

Nu var det ju några veckors leveranstid. Perfekt, då kunde vi inleda vår redan inplanerade rundtur i Svea Rike.

Vi inledde med en norrlandsresa till min nygifta 74-åriga brorsa i Åskiljeby som ligger mellan Lycksele och Storuman.

Nygift vid 74… den gubben har tydligen krut i kardan.

Ja det står faktiskt kardan och inte kardan, det är en jäkla skillnad. Dessutom är det en betoningsfråga.

Nåväl… nu till det här med tur i oturen på norrlandsturen och min brist på krut i kardan.

Sist vi besökte brorsan var för två år sedan och då åkte vi Inlandsvägen, en nätt tur på drygt 90 mil. Med några bensträckare och lite mat och fika samt en kortare slummer körde jag hela sträckan på en och samma dag. Jag är inte den som blir trött bakom ratten.

Vid ett spontant loppisstopp träffade vi förresten på ”tvillingbrorsan” till vår bil, född bara minuten efter våran.

För att få lite omväxling körde vi denna gång kustvägen. Ungefär samma antal mil. Mat, fika och en slummer samt ett spontant loppisbesök ingick naturligtvis även i denna resa. Det loppiset låg vid Välsta, en mil norr om det ”Glada Hudik”.

När jag styrde ut på E4:an igen efter loppisbesöket small det till under bilen och motorn rusade samtidigt som bilen tappade allt krut i kardan.

Vi blev stående mitt emellan körfälten på den hårt trafikerade E4:an. Men med tur i oturen var det två svängfiler, så i princip var det fyrfiligt just där. Så vi var ju inte nåt direkt trafikhinder. Varningsblink på och på med reflexvästen.

Innan jag hann ställa ut varningstriangeln hade vi ytterligare lite tur i oturen. För det kom ett gult arbetsfordon med en hyvens kille i. Han stannade till, satte igång saftblandaren på taket och kollade om han kunde vara behjälplig. När han förstod att jag inte kunde komma ur fläcken ringde han en polare som hade en bildemontering och en bärgningsbil.

Med ännu mera tur i oturen var att Välsta Bildemontering bara låg tvåhundra meter från haveriplatsen. Så på fem röda var vår bil bärgad till bilskroten.

Visserligen går bilen på sitt nionde levnadsår men har varit en kär gammal vän som förtjänar att leva vidare.

Med risk för att bli tjatig så hade vi turen att han även hade bilverkstad. Han erbjöd sej att kolla vad det var för trasigt fel som var sönder.

Bilen hissades upp och det konstaterades att det var vänster drivaxel som pajjat.

Eftersom bilen är framhjulsdriven så är den ju inte utrustad med kardanaxel.

Det där med krut i kardan är bara ett uttryck som jag slänger mej med då och då och det har sin egen historia, å den kommer här…

… Det var en kille som råkat göra en jänta med barn och då kommenterade kompisen:

—   Ja det är ju inte lätt att bromsa när man har krut i kardan!

Då svarade killen:

—   Å det är heller inte lätt att backa när garaget följer med!

Skönt tänkte jag, då var det alltså bilen och inte jag som tappat krutet i kardan.

När han kollade runt i lagret av bildelar hittade han en begagnad drivaxel som han trodde skulle passa.

Nu gjorde jag ett ekonomiskt överslag. För att slippa väntetid på en ny drivaxel, plus hotellkostnader och ev. kostnad för en hyrbil, accepterade jag den begagnade drivaxeln.

Nu är det ju så att det ska ju jäklas lite också när man ändå har tur i oturen. Det visade sej att den drivaxeln inte hade det exakta måttet, det fattades tydligen nån millimeter nånstans.

Jaha, tänkte jag. Det var alltså nu min tur i oturen tog slut.

Men i samma sekund sa han att han hade en kompis en bit bort som också hade en bilskrot. Jag kan kolla med honom om du vill?

JA TACK GÖR DET, svarade jag.

Efter ett kort telefonsamtal bekräftade han att polar’n hade en drivaxel med rätta måtten.

Gå in i vårt lunchrum och ta en fika medan jag åker och hämtar den.

Det hade börjat duggregna så det var gôtt att få komma in i värmen och få en kopp kaffe och sju sorters Ballerinakex.

Efter fikat tog jag en tupplur i framåtstupa sidoläge över bordet, medan frugan tog en liten hönslur.

Drivaxeln passade och bilen provkördes utan anmärkning.

3.915 kronor kostade hela kalaset inkl. glass, kaffe och kakor. Dessutom lämnade jag en rejäl pappersslant i dricks som tack för vänligt bemötande och jättebra service. Glada och nöjda hoppade vi in i bilen för vidare färd norrut mot midnattssolens rike. För visst blir man glad i Hudik.

Hela proceduren från haveriet tills vi var på rull igen tog lite drygt tre timmar.

Ganska exakt 03:00 landade vi hos brorsan och hans fruga I Åskiljeby. Dom hade slumrat till och från framför Tv:n i väntan på oss. Men nu var dom vakna och tog emot oss med en sen kvällsfika, eller om det var en tidig frukost? Shit happens, gôtt var det och några trevliga dagar hade vi tillsammans i Norrland med midnattssol och vackert väder.

Vi hann även med en liten knaber i brorsans jordkällare som han gjort om till vin och spritkällare och en liten fin och intim bar i mystisk miljö.

Under ett besök i kyrkan där brorsan och hans fruga gifte sej kunde jag inte låta bli att gå upp i predikstolen och hålla en tacksägelsepredikan till allt som gått så bra. För jag är nog så som det står i texten på min T-skirt.

”By the way”, som norskan sa när han passerade Tyskland.

Jag har fått en faktura från Transportstyrelsen på nio spänn eftersom vi passerade Sundsvallsbron. Men va fan… nio spänn?

Nu tror du nog att snålen gråter blod för dessa kronor?! Nädu, snål är jag inte, däremot ekonomiskt sinnad och det är en jädra skillnad. Den summan är som en piss i Atlanten!!!

Men så tänkte jag i mitt stilla sinn… Vad kostar administrationen för att få in några futtiga spänn? Först all utrustning som registrerar passagen, sen avlöning till de som sitter och granskar bilderna och kollar upp vem som äger fordonet, dessutom kuvert, papper och bläck, sen ska ju posten ha en slantöring i porto för att transportera och dela ut brevet. ”ÄR DET BARA JAG”… som Ulf Brunnberg brukar säja.

Visserligen håller systemet många människor i arbete, men kan det betala sej???

Tillägas bör att hemresan gick bra utan några ofrivilliga stopp.

Har man tur på turen så har man.

Stort TACK till dej som stannade och såg till att vi så snabbt kom av den hårt trafikerade E4:an! Tyvärr så glömde jag fråga vad du heter. Men de trevliga hjälpsamma grabbarna på Välsta Bildemontering framförde säkert mitt och hustruns varma tack till dej

MOJJE.