RESAN TILL KARLSTAD.

RESAN TILL KARLSTAD.

1960 fyllde jag moppe, ja 15 år alltså, det var då livet började. Då vaknade intresset för flickor och… flickor… och… flickor… och…

…ja och musik naturligtvis.

En grupp från Värmland startade sin karriär redan 1956 med frontfiguren Sven Erik Magnusson i spetsen.

Men det var först på 60-talet som det verkligen tog fart.

Dom sjöng: ”Te' dans mä Karlstatösera” och om ”Lilla söta fröken fräken”.

Och däremellan många andra goa låtar som var en hyllning till flickor.

På mitt stamfik ”Loftet” i Örebro gick Sven-Ingvars låtar varma i jukeboxen ”Rock-Ola”.

Det kostade 25 öre och kan ni tänka, för en spänn fick man 5 låtar.

Ja jag är Örebroare från börden, men är sedan drygt 30 år värmlänning, ja eller rättare sagt Karlskoging…

…ungefär som en rumpmas om man jämför.

Nog om detta.

Sven-Ingvars sjöng så målande om Värmlandstösera att man blev både nyfiken och förälskad.

Då märkte vi hur det, som Povel Ramel senare sjöng:

”Det rycker lätt i den lilla svans vi har”. Oh fantastiskt!

Kompisarna som var äldre än jag skaffade körkort och bil.

Lilla jag som är född i december var alltid yngst i kompisgänget.

Jag hade varken körkort eller bil.

Att jag fick vara med bland ”de stora grabbarna” berodde på att jag ansågs vara en kul prick och en sån måste det ju finnas i alla grabbgäng.

 

Värmland… det låter som ett varmt, vackert och välkomnande land.

”Varnt å gôtt” som en Värmlandstös skulle beskriva det.

Å visst taler Värmlänningera väääldit våckert. Ja dä ä så dä ryyyser i ståpälsen!

En svinkall lördagseftermiddag i December 1962 med kraftigt snöfall och drevsnö på närkeslätten var vi grabbar lite uttråkade. Därför beslöt vi att åka till andra sidan Skrynkliga Bergen, Närkes Rocky Mountains… Ja ja ja, Kilsbergen om det ska vara så noga.

Vi var 5 stadiga grabbar som klämde oss in i ”Gamle Svarten”, Håkan, Kecke, Benga, Lasse och lilla jag. Jag kallas förresten för Mojje och gör så än idag. Det var bara Håkan som inte hade nåt öknamn.

Håkan var äldst och hade körkort och en svart Volvo PV 444 med delad fram och bakruta.

Den hade även vakuumdrivna vindrutetorkare som fungerade så att när man gasade på så stannade nästan torkarna helt beroende på att vacuumet behövdes i förgasaren. Men jädrar vad dom vispade på när man släppte gaspedalen. Vilket i sin tur gjorde att det blev en tämligen ryckig färd eftersom vi ville ha både fri sikt när snögloppet lade sej som ett bomullstäcke på vindrutan och bra driv i hjulen.

Det hör till saken att på den tiden hade man inte vinterdäck på bilarna, man tog sej fram genom snön ändå. Om man körde med plattan i botten å bilen var lastad med fem stadiga grabbar i sina bästa år gick det som på räls genom snödrivorna om man bara höll farten.

Lite besvärligt var det på väg uppför höjderna, men vi tänkte som så att bara vi har passerat Skrynkliga Bergen så är det som att ha emigrerat till värmen i Kalifornien. Men icke sa Nicke. På andra sidan var det minst lika kallt och lika mycket snö som därhemma.

Några suckade besviket, men jag lättade upp stämningen genom att påpeka att vi inte var framme i Karlstad än.

—  Ni har väl hört talas om sola i Karlstad grabbar, sa jag hurtigt.

—  Ja, jo, hm, fick jag till svar och stämningen blev lite lättare.

På den tiden var riksvägarna slingriga och smala och gick genom varje by.

När vi passerat Kristinehamn var det fortfarande lika mycket snö och grabbarna knorrade.

—  Det var nån som sa att det skulle vara varmt och soligt i Värmland. Vi behöver inte nämna några namn, men vi kan ju titta litegrann, sa Håkan och blängde på mej i backspegeln.

—  Lugn bara lugn grabbar, vi har faktiskt några mil kvar.

Det var inte mycket trafik på den tiden och speciellt inte när det var sånt väder som det var då.

När vi åkt nån mil till kom vi fram till en liten by som heter Väse.

Har ni hört va? Väse, man kan visst döpa byar till vad som helst.

Helt plötsligt fick vi se tre suddiga figurer genom den moddiga vindrutan.

—  Men va sjutton, sa vi alla i kör, BRUDAR! Är det en hägring eller…

Vi gnuggade oss i ögonen. Jodå. Det stod tre livs levande tjejer i snöyran.

Dom hade upptuperat hår, schalett, kappa, handskar, handväska, högklackade pumps och nylonstrumpor som naturligtvis hade söm. Det hade nylonstrumpor på den tiden.

Alla tre stod med armen i luften och viftade med tummen.

—  Stanna Håkan, dom vill åka med, ylade vi andra som hungriga hundar.

Håkan bromsade in, stannade och vevade ner rutan precis bredvid dom genomfrusna kalaspinglorna.

Dom frågade bedjande med darrande blåfrusna läppar om dom fick komma in i värmen?

—  Det är klart sa vi samstämmigt, lika samstämt som om det var VI som var Delta Rhythm Boys.

Eftersom det redan var fullt i bilen fick dom sitta i knät på oss grabbar i baksätet. Visst blev det liiite trångt men dom var ganska nätta så för oss grabbar i baksätet var det inga problem, det var bara trevligt.

Tjejerna var så genomfrusna så dom skakade. Det var som att ha en massagekudde i knät. Väääldigt angenämt måste jag säja, som var en av dom som satt i baksätet.

—  Vi har stått ena bra stunnn å dä har bare kommi nåre biler men ingen sôm har stanne. Så vi ble jätteglae när ni stanne te.

Som tur var så var det lite nedförsbacke, annars hade vi nog aldrig kommit igång igen i snömoset.

Ganska snart hade dom fått upp värmen och det var en väldigt trevlig stämning i bilen. Dom var fnittriga åsså talte de såndäringa gôrgo värmländska.

—  Å gu va gôtt dä ä å få sitte i ere varme knän grabber.

Dom undrade vart vi var på väg och när vi sa att vi hade tänkt åka till Karlstad undra dom:

—  Vill ni int hänge på te Fôrshaga å danse te Sven-Ingvars orkester iställe.

Om det var för att dom ville ha skjuts fram te dörra eller om vi väckt ett visst intresse vet jag inte.

Vi tittade nån sekund på varann och nickade. Vi var inte sämre karlar än att vi kunde ändra oss, visserligen var det ingen av oss som kunde dansa men det är bara att ta en sak i taget.

—  Ja varför inte sa vi lika samstämmigt som om det var vi som…

… Ja just det… var Delta Rhythm Boys.

När vi åkt ytterligare en bit frågade Håkan om dom satt bra?

Jodå sa de som satt ytterst. Men hon som satt i mitten, i mitt knä, sa lite besvärat.

—  Litta knökigt ä dä allt för jä har denne däringe store hårde pinnen mett emella bena!

Alla andra börja gapflabba utom hon och jag.

Hon fatta absolut ingenting och jag fnittrade bara lite förläget men fattade vad hon menade och vad dom andra trodde att hon menade.

Hon syftade på att hon hade dåligt med plats för fötterna eftersom hon, liksom jag, fick tampas med kardantunneln på golvet.

Efter den händelsen var stämningen i bilen på topp.

Väl framme vid Forshagas Folkets Hus betalade vi entré, även för Värmlandstöserna, och gick in.

Artiga kavaljerer som vi var så bjöd vi dom även på varsin Loranga.

Vi stod lite vid sidan om och lyssnade på orkestern och nynnade med i dom flesta låtarna.

När vi snackat en stund om ditten och datten undrade en av tjejerna om vi inte skulle bjuda upp. Då avslöjades det att ingen av oss kunde dansa. Då tittade dom lite besviket på oss och sa:

—  Ja ursäkte då, vi har ju faxis kômme hit för å danse, så tack för skjussen, entrén, läsken å dä trevlige sällskape.

 ”Min brud” tittade på mej med en lite sorgsen blick åsså fick jag en gôrgo kram innan hon försvann tillsammans med dom andra två ut i vimlet på dansgolvet.

Där stod vi som några vilsekomna paneltuppar efter väggen och tittade på alla dansande par. Visserligen spelade Sven-Ingvars jättebra och vi gungade med så gott vi kunde, men vi kände oss ändå väldigt utanför. Och Loranga är inget man dränker sina sorger i.

Men jag måste erkänna att det såg väldigt trevligt ut.

 

Tänk att kunna gå fram till en helt främmande flicka, bocka artigt, omfamna henne, lägga sin kind mot hennes och krama henne hårt i flera minuter, tight, riktigt tight och sjunga i hennes öra: Are you lonesome tonight?

Försök göra det på Stortorget så får du se vad som händer!

Får du inte en fet smäll så ropar hon förmodligen på polis!!!

 

Nåväl, där och då bestämde jag mej för att lära mej dansa, vilket jag också så småningom också gjorde.

Vi såg flickorna vid några få tillfällen när dom dansade förbi. Varje gång ”min fjälla” svävade förbi tittade hon på mej med en sorgsen blick men gav mej ändå ett brett leende. Hade jag bara kunnat dansa så hade jag kanske fångat min Söta Fröken Fräken den kvällen. Jädrar vad det sved i själ och hjärta.

När vi stått nån timme och tittat på alla lättfotade flickor…

Ja ja ja, missförstå mej rätt! Dom var inte lättfotade på DET viset.

Allt nog och emedan… Bedrövade drog vi oss så småningom mot bilen, vi åkte aldrig till Karlstad utan styrde besvikna kosan hemåt.

Stämningen i bilen var något dämpad och mina tankar snurrade i skallen.

Vem vet… HON kanske minns MEJ med saknad? Han den där lille knäppa killen med den stora, hårda pinnen mellan benen.

Det började ju lacka mot jul och jag hade låten: ”Ett litet rött paket med vita snören” i färskt minne. Min förhoppning var att, efter vår Värmlandsresa, kanske jag, nån gång, skulle få ge ett litet rött paket till en fager Värmlandstös.

 

Jag fick rådet av en äldre kompis att man skulle börja vänstra när man skulle lära sej dansa. Ja alltså börja med vänstra foten och sen skulle man rabbla en ramsa i huvudet, men bara tyst för sej själv, för att kunna hålla takten. Å den går så här:

”Sockerdricka Pommac Lemo-nad.

Sockerdricka Pommac Lemo-nad”.

Und so weiter, som norrmannen sa när han var i England.

 

En liten sammanfattning om den resan:

Trots vinter och snö har jag burit med mej värmen och kärleken i texterna från Sven-Ingvars låtar genom livet.

Och jag säjer som Nils Ferlin:

 

Kärleken kommer och kärleken går

Ingen kan tyda dess lagar

Men dig vill jag följa i vinter och vår

Och alla mina levnadsdagar

Mitt hjärta är ditt

Ditt hjärta är mitt

Och aldrig jag lämnar det åter

        Mojjes hyllningsminne till Sven-Ingvars.

”Det var i vår ungdoms fagraste vår”

”Vid min sida jag önskar att du ville gå”

”För alla vill ha någon vän att hålla i hand”.

”Å me’ en prästkrage i min hand”  -  och…

”Ett litet rött paket med vita snören, det kostar bara

en å sjuttifem”  -  att…

”Slänga en slant uti brunnen och önska mej nånting”  -  och att vi

”Börjar om från början, börjar om på nytt”.  -  Och du…

”Kristina”, från Wilhelmina”.

”Jag ringer på fredag, så ses vi på lördag”.

”Säg inte nej, säg kanske kanske kanske”.

”Den första gång jag såg dig det var en sommardag”

”Det var dans bort i vägen i lördagsnatten”.  Å

”Lilla söta fröken fräken”  -  Du är ju…

”Byns enda blondin”.  -  Å

”Gitarren har jag haft, sen liten grabb jag var.”  -  och sjunger

”Du ska tro på mig, du är den enda”.

”Det kommer från hjärtat, rätt ut ur mitt hjärta”.

”Livet är nu, inte sen, da’n kommer aldrig igen”.

”Lyckan kommer, lyckan går, den som du älskar lyckan får.”

”Min vän, du ger mej lycka, ger mej tur”.

”Älskar du mig, så älskar jag dig, mer än du tror, för kärlek är stor”.

”Ä du mä på dä, ä du mä-ä på dä”? Svaret jag fick sa allt, för...

”Två mörka ögon och leendet du gav mig, förändrade mitt liv på en minut.”

Kärleken är beständig, det är bara föremålet för kärleken som växlar.

Å visst fick jag, efter en del kringelkrokar, cirka 23 år senare, min Värmlandstös.

Inte hon från Väse, men dock en Värmlandstös.

Och vi träffades på en logdans i Värmland.

”Jag har funnit den flickan jag vill ha”.

”Det är du, det är jag, det är vi”.

Och det har hållit i sej i över 30 år.      

Älskar dej Monica!