RESAN TILL KARLSTAD.

RESAN TILL KARLSTAD.

1960 fyllde jag moppe, ja 15 år alltså, det var då livet började. Då vaknade intresset för flickor och… flickor… och… flickor… och…

…ja och musik naturligtvis.

En grupp från Värmland startade sin karriär redan 1956 med frontfiguren Sven Erik Magnusson i spetsen.

Men det var först på 60-talet som det verkligen tog fart.

Dom sjöng: ”Te' dans mä Karlstatösera” och om ”Lilla söta fröken fräken”.

Och däremellan många andra goa låtar som var en hyllning till flickor.

På mitt stamfik ”Loftet” i Örebro gick Sven-Ingvars låtar varma i jukeboxen ”Rock-Ola”.

Det kostade 25 öre och kan ni tänka, för en spänn fick man 5 låtar.

Ja jag är Örebroare från börden, men är sedan drygt 30 år värmlänning, ja eller rättare sagt Karlskoging…

…ungefär som en rumpmas om man jämför.

Nog om detta.

Sven-Ingvars sjöng så målande om Värmlandstösera att man blev både nyfiken och förälskad.

Då märkte vi hur det, som Povel Ramel senare sjöng:

”Det rycker lätt i den lilla svans vi har”. Oh fantastiskt!

Kompisarna som var äldre än jag skaffade körkort och bil.

Lilla jag som är född i december var alltid yngst i kompisgänget.

Jag hade varken körkort eller bil.

Att jag fick vara med bland ”de stora grabbarna” berodde på att jag ansågs vara en kul prick och en sån måste det ju finnas i alla grabbgäng.

 

Värmland… det låter som ett varmt, vackert och välkomnande land.

”Varnt å gôtt” som en Värmlandstös skulle beskriva det.

Å visst taler Värmlänningera väääldit våckert. Ja dä ä så dä ryyyser i ståpälsen!

En svinkall lördagseftermiddag i December 1962 med kraftigt snöfall och drevsnö på närkeslätten var vi grabbar lite uttråkade. Därför beslöt vi att åka till andra sidan Skrynkliga Bergen, Närkes Rocky Mountains… Ja ja ja, Kilsbergen om det ska vara så noga.

Vi var 5 stadiga grabbar som klämde oss in i ”Gamle Svarten”, Håkan, Kecke, Benga, Lasse och lilla jag. Jag kallas förresten för Mojje och gör så än idag. Det var bara Håkan som inte hade nåt öknamn.

Håkan var äldst och hade körkort och en svart Volvo PV 444 med delad fram och bakruta.

Den hade även vakuumdrivna vindrutetorkare som fungerade så att när man gasade på så stannade nästan torkarna helt beroende på att vacuumet behövdes i förgasaren. Men jädrar vad dom vispade på när man släppte gaspedalen. Vilket i sin tur gjorde att det blev en tämligen ryckig färd eftersom vi ville ha både fri sikt när snögloppet lade sej som ett bomullstäcke på vindrutan och bra driv i hjulen.

Det hör till saken att på den tiden hade man inte vinterdäck på bilarna, man tog sej fram genom snön ändå. Om man körde med plattan i botten å bilen var lastad med fem stadiga grabbar i sina bästa år gick det som på räls genom snödrivorna om man bara höll farten.

Lite besvärligt var det på väg uppför höjderna, men vi tänkte som så att bara vi har passerat Skrynkliga Bergen så är det som att ha emigrerat till värmen i Kalifornien. Men icke sa Nicke. På andra sidan var det minst lika kallt och lika mycket snö som därhemma.

Några suckade besviket, men jag lättade upp stämningen genom att påpeka att vi inte var framme i Karlstad än.

—  Ni har väl hört talas om sola i Karlstad grabbar, sa jag hurtigt.

—  Ja, jo, hm, fick jag till svar och stämningen blev lite lättare.

På den tiden var riksvägarna slingriga och smala och gick genom varje by.

När vi passerat Kristinehamn var det fortfarande lika mycket snö och grabbarna knorrade.

—  Det var nån som sa att det skulle vara varmt och soligt i Värmland. Vi behöver inte nämna några namn, men vi kan ju titta litegrann, sa Håkan och blängde på mej i backspegeln.

—  Lugn bara lugn grabbar, vi har faktiskt några mil kvar.

Det var inte mycket trafik på den tiden och speciellt inte när det var sånt väder som det var då.

När vi åkt nån mil till kom vi fram till en liten by som heter Väse.

Har ni hört va? Väse, man kan visst döpa byar till vad som helst.

Helt plötsligt fick vi se tre suddiga figurer genom den moddiga vindrutan.

—  Men va sjutton, sa vi alla i kör, BRUDAR! Är det en hägring eller…

Vi gnuggade oss i ögonen. Jodå. Det stod tre livs levande tjejer i snöyran.

Dom hade upptuperat hår, schalett, kappa, handskar, handväska, högklackade pumps och nylonstrumpor som naturligtvis hade söm. Det hade nylonstrumpor på den tiden.

Alla tre stod med armen i luften och viftade med tummen.

—  Stanna Håkan, dom vill åka med, ylade vi andra som hungriga hundar.

Håkan bromsade in, stannade och vevade ner rutan precis bredvid dom genomfrusna kalaspinglorna.

Dom frågade bedjande med darrande blåfrusna läppar om dom fick komma in i värmen?

—  Det är klart sa vi samstämmigt, lika samstämt som om det var VI som var Delta Rhythm Boys.

Eftersom det redan var fullt i bilen fick dom sitta i knät på oss grabbar i baksätet. Visst blev det liiite trångt men dom var ganska nätta så för oss grabbar i baksätet var det inga problem, det var bara trevligt.

Tjejerna var så genomfrusna så dom skakade. Det var som att ha en massagekudde i knät. Väääldigt angenämt måste jag säja, som var en av dom som satt i baksätet.

—  Vi har stått ena bra stunnn å dä har bare kommi nåre biler men ingen sôm har stanne. Så vi ble jätteglae när ni stanne te.

Som tur var så var det lite nedförsbacke, annars hade vi nog aldrig kommit igång igen i snömoset.

Ganska snart hade dom fått upp värmen och det var en väldigt trevlig stämning i bilen. Dom var fnittriga åsså talte de såndäringa gôrgo värmländska.

—  Å gu va gôtt dä ä å få sitte i ere varme knän grabber.

Dom undrade vart vi var på väg och när vi sa att vi hade tänkt åka till Karlstad undra dom:

—  Vill ni int hänge på te Fôrshaga å danse te Sven-Ingvars orkester iställe.

Om det var för att dom ville ha skjuts fram te dörra eller om vi väckt ett visst intresse vet jag inte.

Vi tittade nån sekund på varann och nickade. Vi var inte sämre karlar än att vi kunde ändra oss, visserligen var det ingen av oss som kunde dansa men det är bara att ta en sak i taget.

—  Ja varför inte sa vi lika samstämmigt som om det var vi som…

… Ja just det… var Delta Rhythm Boys.

När vi åkt ytterligare en bit frågade Håkan om dom satt bra?

Jodå sa de som satt ytterst. Men hon som satt i mitten, i mitt knä, sa lite besvärat.

—  Litta knökigt ä dä allt för jä har denne däringe store hårde pinnen mett emella bena!

Alla andra börja gapflabba utom hon och jag.

Hon fatta absolut ingenting och jag fnittrade bara lite förläget men fattade vad hon menade och vad dom andra trodde att hon menade.

Hon syftade på att hon hade dåligt med plats för fötterna eftersom hon, liksom jag, fick tampas med kardantunneln på golvet.

Efter den händelsen var stämningen i bilen på topp.

Väl framme vid Forshagas Folkets Hus betalade vi entré, även för Värmlandstöserna, och gick in.

Artiga kavaljerer som vi var så bjöd vi dom även på varsin Loranga.

Vi stod lite vid sidan om och lyssnade på orkestern och nynnade med i dom flesta låtarna.

När vi snackat en stund om ditten och datten undrade en av tjejerna om vi inte skulle bjuda upp. Då avslöjades det att ingen av oss kunde dansa. Då tittade dom lite besviket på oss och sa:

—  Ja ursäkte då, vi har ju faxis kômme hit för å danse, så tack för skjussen, entrén, läsken å dä trevlige sällskape.

 ”Min brud” tittade på mej med en lite sorgsen blick åsså fick jag en gôrgo kram innan hon försvann tillsammans med dom andra två ut i vimlet på dansgolvet.

Där stod vi som några vilsekomna paneltuppar efter väggen och tittade på alla dansande par. Visserligen spelade Sven-Ingvars jättebra och vi gungade med så gott vi kunde, men vi kände oss ändå väldigt utanför. Och Loranga är inget man dränker sina sorger i.

Men jag måste erkänna att det såg väldigt trevligt ut.

 

Tänk att kunna gå fram till en helt främmande flicka, bocka artigt, omfamna henne, lägga sin kind mot hennes och krama henne hårt i flera minuter, tight, riktigt tight och sjunga i hennes öra: Are you lonesome tonight?

Försök göra det på Stortorget så får du se vad som händer!

Får du inte en fet smäll så ropar hon förmodligen på polis!!!

 

Nåväl, där och då bestämde jag mej för att lära mej dansa, vilket jag också så småningom också gjorde.

Vi såg flickorna vid några få tillfällen när dom dansade förbi. Varje gång ”min fjälla” svävade förbi tittade hon på mej med en sorgsen blick men gav mej ändå ett brett leende. Hade jag bara kunnat dansa så hade jag kanske fångat min Söta Fröken Fräken den kvällen. Jädrar vad det sved i själ och hjärta.

När vi stått nån timme och tittat på alla lättfotade flickor…

Ja ja ja, missförstå mej rätt! Dom var inte lättfotade på DET viset.

Allt nog och emedan… Bedrövade drog vi oss så småningom mot bilen, vi åkte aldrig till Karlstad utan styrde besvikna kosan hemåt.

Stämningen i bilen var något dämpad och mina tankar snurrade i skallen.

Vem vet… HON kanske minns MEJ med saknad? Han den där lille knäppa killen med den stora, hårda pinnen mellan benen.

Det började ju lacka mot jul och jag hade låten: ”Ett litet rött paket med vita snören” i färskt minne. Min förhoppning var att, efter vår Värmlandsresa, kanske jag, nån gång, skulle få ge ett litet rött paket till en fager Värmlandstös.

 

Jag fick rådet av en äldre kompis att man skulle börja vänstra när man skulle lära sej dansa. Ja alltså börja med vänstra foten och sen skulle man rabbla en ramsa i huvudet, men bara tyst för sej själv, för att kunna hålla takten. Å den går så här:

”Sockerdricka Pommac Lemo-nad.

Sockerdricka Pommac Lemo-nad”.

Und so weiter, som norrmannen sa när han var i England.

 

En liten sammanfattning om den resan:

Trots vinter och snö har jag burit med mej värmen och kärleken i texterna från Sven-Ingvars låtar genom livet.

Och jag säjer som Nils Ferlin:

 

Kärleken kommer och kärleken går

Ingen kan tyda dess lagar

Men dig vill jag följa i vinter och vår

Och alla mina levnadsdagar

Mitt hjärta är ditt

Ditt hjärta är mitt

Och aldrig jag lämnar det åter

        Mojjes hyllningsminne till Sven-Ingvars.

”Det var i vår ungdoms fagraste vår”

”Vid min sida jag önskar att du ville gå”

”För alla vill ha någon vän att hålla i hand”.

”Å me’ en prästkrage i min hand”  -  och…

”Ett litet rött paket med vita snören, det kostar bara

en å sjuttifem”  -  att…

”Slänga en slant uti brunnen och önska mej nånting”  -  och att vi

”Börjar om från början, börjar om på nytt”.  -  Och du…

”Kristina”, från Wilhelmina”.

”Jag ringer på fredag, så ses vi på lördag”.

”Säg inte nej, säg kanske kanske kanske”.

”Den första gång jag såg dig det var en sommardag”

”Det var dans bort i vägen i lördagsnatten”.  Å

”Lilla söta fröken fräken”  -  Du är ju…

”Byns enda blondin”.  -  Å

”Gitarren har jag haft, sen liten grabb jag var.”  -  och sjunger

”Du ska tro på mig, du är den enda”.

”Det kommer från hjärtat, rätt ut ur mitt hjärta”.

”Livet är nu, inte sen, da’n kommer aldrig igen”.

”Lyckan kommer, lyckan går, den som du älskar lyckan får.”

”Min vän, du ger mej lycka, ger mej tur”.

”Älskar du mig, så älskar jag dig, mer än du tror, för kärlek är stor”.

”Ä du mä på dä, ä du mä-ä på dä”? Svaret jag fick sa allt, för...

”Två mörka ögon och leendet du gav mig, förändrade mitt liv på en minut.”

Kärleken är beständig, det är bara föremålet för kärleken som växlar.

Å visst fick jag, efter en del kringelkrokar, cirka 23 år senare, min Värmlandstös.

Inte hon från Väse, men dock en Värmlandstös.

Och vi träffades på en logdans i Värmland.

”Jag har funnit den flickan jag vill ha”.

”Det är du, det är jag, det är vi”.

Och det har hållit i sej i över 30 år.      

Älskar dej Monica! 

EN HALV BÖJ – FÖRR OCH NU.

EN HALV BÖJ – FÖRR OCH NU.

En halv böj, vad är det kanske du undrar? Du som var med på den gamla goda tiden, som man sa förr, vet vad jag snackar om. För er andra ska jag förklara.

       När man gick till systembolaget blev man personligen serverad över disk av en serviceinriktad man eller kvinna, precis som i speceriaffären. Å det bästa av allt var att det var många kassor och många som jobbade med att plocka fram den önskade drycken. Det var som ett Kinderägg, två saker på samma gång, både snabbköp och snapsköp. Snabbt och geschwint, om man inte råkade hamna i kön bakom flotta damen som skulle diskutera med expediten i evighet om vilket vin som passade bäst till den eller den osten. I och för sej så fanns det egentligen bara två sorters vin förr, rött och vitt.

       Det fanns egentligen bara ett fåtal spritsorter också. Inte femtioelva whiskymärken som idag och romen Captain Morgan hade man inte hört tals om, åtminstone inte jag.

       Då, på den gamla goda tiden, skulle det vara enkelt. Inga konstiga blandningar av både det ena och det andra och det tredje med det fjärde, inte heller en massa färgämnen heller. Rena klara drycker utan maskar och annat tjafs som t.ex. tequilan innehåller. Man skulle se vad man häller i.

Absolut rent skulle det vara. Därför såldes Absolut rent brännvin bäst. Och det som såldes absolut bäst var 37 centilitersflaskorna, de s.k. halvflaskor.

       Dom såldes så bra att personalen hade förrådet under kassadisken för att slippa springa som skållade langare och hämta varan på lagret. Dom behövde bara böja på ryggen och hala fram den åtråvärda drycken. Därför döpte folkhumorn flaskorna och gesten till ”En Halv Böj”.

       Kan man säja att en bartender sysslar med häller i?

       Är det bara jag… eller???

       Apropå sprit så bjuder jag på en liten…

…ja inte nubbe om du trodde det. Nädå, men en lien anekdot från min bröllopsresa 1968 när vi återvände från Danmark.

SMUGGLARKUNGEN.

             Då fick man föra in sjuttiofem centiliter starksprit per person till Sverige. Två sjuttiofemmor i det nyinköpte IKEA-barskåpet skulle se bra ödsligt ut och dessutom skulle det eka förskräckligt.

IKEA-bokhylla anno 1968. (OBS inga böcker i den hyllan.)

   

Tandläkaren till patienten:

– Det var ett väldigt stort hål det här, hål det här, hål det här, hål det här...

   

Fyllan på hyllan.

Nu skulle vi fylla på rejält. Därför satsade vi på kvartingar. Med mina gedigna kunskaper i matematik fick jag det till tre kvartingar på varje sjuttiofemma. Enkel matematik!

För att inte bli fast i tullen med för mycket sprit och för att få en bra blandning köpte vi sex kvartingar av olika sort. Stolta över vår ärlighet körde vi med rent samvete genom tullen. Det var ingen som gjorde en antydan till att kontrollera oss. Vi såg ju ut som oskyldiga lamm. Ja rent av som Guds änglar i himlen. Dessutom hade vi ju inget att dölja.

Med facit i hand hade vi kunnat ta in hur mycket sprit som helst, bara vi haft råd. Nu smugglade vi omedvetet i alla fall.

Inte så att det var nån som proppat våran bil full med smuggelgods medan vi åt nåt smarrigt smørrebrød på nåt mysigt værtshus.

Nejdå, det var allt vi själva som smugglade.

Jamen, ni köpte ju bara sex kvartingar kanske du tänker?

Ja, det var just det vi gjorde. Nu hör det till saken att en kvarting kallades en kvarting, men innehöll trettiosju centiliter. 37 x 6 är 2,22 liter, istället för 1,5 liter som var tillåtet för två personer. Komplicerad matematik!

Det är enda gången som jag är glad över mina dåliga kunskaper i matte.

I och för sej så var vi faktiskt tre personer i bilen, hustrun hade nämligen blivit gravid under vår Danmarksresa, närmare bestämt på Bellahöj camping i Köpenhamn.

Ägg smakar äggstra gott dagen efter...

Det var lite om EN HALV BÖJ förr i tia.

Åter till ordningen.

EN HALV BÖJ numera innebär detta:
Fredagen den 24 april kl. 20:30 ringde jag till en pizzeria i Karlskoga och beställde en kebabpizza till hustrun, själv hade jag lite andra godsaker på lut.

Jag fick det sedvanliga svaret som man alltid får när man ringer till en pizzeria och beställer en pizza:

—  Femton minuter en kvart.

Femton minuter en kvart senare, alltså på avtalad tid kommer jag in på pizzerian.

Jag måste säja att jag är mycket imponerad, pizzabagare måste ha en övernaturlig förmåga att se saker som en vanlig människa inte ser, ja inte jag i alla fall. Hur sjutton kunde han veta att jag var jag.

    När jag var framme vid kassan ställde bagarn fram pizzakartongen och sa:
— Schjåttifem kråner.

Jag räckte fram en hundring till honom.

Han tog emot hundringen, tryckte på en knapp på kassaapparaten så att det sa PLING. Det fanns ingen display så jag kunde se om och vad han knappade in i sin kassaapparat.

Det kanske var en kass apparat men den hade i alla fall en plingknapp så man skulle förstå att det gick riktigt och rätt tillväga. Dessutom frågade han:

— Vill do ha kvitto?

—Ja tack, svarade jag, eftersom jag var rädd om kostymen… ja luvtröjan då, om det ska vara så himla noga.

Jag har ju sett reklamfilmen från Skatteverket.

Den kan ses i slutet på inlägget och heter:

”Korvgubbe goes bananas.” Där korvgubben börjar kasta räksallad, bostongurka, sprutar senap och ketchup på kunden när han inte vill ha kvitto.

Så när jag tackade ja gjorde han ”En Halv Böj” och tog fram ”mitt kvitto” ur en låda under disken och gav det till mej.

Jag fattade ingenting.

Han hade registrerat och arkiverat mitt kvitto innan jag var framme. Pizzagubbar måste kunna se in i framtiden också.

—Ha en bra kvel å smacklig maltid, sa han med ett smil samtidigt som han tänkte:

Där lurade jag skattemyndigheten en gång till.

Nästa gång jag ska köpa pizza ska jag inte ringa. Jag ska bara gå in på pizzerian och ställa mej vid kassan så är allt klappat och klart och jag får just precis den pizza som jag för dagen var sugen på. Och jag behöver inte vänta dom obligatoriska femton minuter en kvart som egentligen är den tid det tar att köra till pizzerian.

Släng dej i väggen Truxa, här ligger du i lä!

       Ute i bilen kollade jag kvittot och såg att det verkligen hade dagens datum men dock ett klockslag som var stämplat dryga femton minuter en kvart innan jag gjorde min beställning och ytterligare femton minuter en kvart tidigare innan jag betalade, totalt en hel halvtimme. Snacka om att vara förutseende.

       Om JAG haft den förmågan skulle jag inte ha varit korvgubbe i fyrtio år. Då hade jag spelat på hästar eller stått vid rouletten i Las Vegas.

       Klicka på länken här nedan så kan du se den omtalade ”reklamfilmen” från Skatteverket.

https://www.youtube.com/watch?v=5yHWwdLN4d8

Å du, tänk på att ärlighet varar längst, inte bara i dessa deklarationstider.

    Mojje.

DEN SOM SPAR HAN HAR.

GÖKBOET.

DEN SOM SPAR HAN HAR.

Just idag upptäckte jag, när skulle fylla på mat till vinterfåglarna, att jag har en skvätt nästan tjugo år gammal whisky i gökboet.

Jag fick holken och flaskan när jag fyllde 50 bast.

Om det beror på glömska på grund av ålder, snålhet/sparsamhet eller om jag har tänkt att lagra den tills den blir riktigt riktigt gammal minns jag inte. Jag får ta en funderare. 

Holken med innehåll sitter i ett hörn på altanen.

Det är ingen risk att flaskan krackelerar, det är ju rediger sprit i den.

Medan jag grunnar på problemet så kan jag bjuda på denna lilla anekdot från IRL.

  

I mitten av sextiotalet hade jag förresten en egenhändigt tillverkad whisky-lampa. vart den så småningom tog vägen vete gudarna. Den hade varit kul att ha kvar idag.

Även klockan var hemmasnickrad, den gjorde jag av en decimetertjock skiva björkstam.

Altarskåpet.

TOLV FLASKOR WHISKY.

Jag hade 12 flaskor whisky i min källare.

Min hustru tyckte inte om detta mitt innehav av sprit.

Hon sa åt mig att hälla ut alltihop i vasken.

Eftersom jag inte vågade säga emot, började jag mitt sorgliga arbete.

Jag drog korken ur den första flaskan, hällde ut innehållet i vasken med undantag av ett glas som jag drack ur.

Så drog jag korken ur den andra flaskan, hällde ut innehållet i vasken med undantag av ett glas som jag drack ur.

Jag drog sedan korken ur den tledje flaskan, hällde ut ett glas med undantag av ett innehåll som jag drack ur.

Så drog jag korken ur den färdje vasken, hällde faskan i glaset som jag drack ur.

Sedan drog jag upp korken ur det nästa glaset, hällde kolken i fjaskan och drog ur gahaset.

Därefter dlog jag fahaskan ur korken, hällde vasken i flaskan och satte glaset i flaskan med korken och hällde whiskyn på flaskan.

Då alla flaskor var tomma, stödde jag huset med ena handen medan jag räknade flaskor, korkar och glas med den andra.

Det blev 29 precis. För att vara riktigt sähick-äker på min sak äknade jag allt igen. Det blev osså 74.

När huset passerade förbi jäknade jag det hela om ihigen, och tillslut alla husen, flaskorna och vaskar med undantag av en kork som jag satte i halsen och hällde i huset som jag också drack hu-ur.

SKÅL Å HICK.

NYÅRSFIRANDE 1962.

NYÅRSFIRANDE PÅ LANDET.

   Det här hände 1962. Gänget skulle fira nyår i en sommarstuga på landet. Jag hade som brukligt var på den tiden, klätt upp mig i kavaj, byxor, skjorta och slips. På fötterna hade man s.k. myggjagare. Myggjagare är tunna skor med lädersula och väldigt spetsiga tår, perfekta att jaga myggor med. Dom skulle också vara utrustade med s.k. stäppjärn. Dom var snygga men inte mycket att gå i snö med.

Vi åkte med stadsbussen till vändhållplatsen i Förlunda, ungefär där B&W nu ligger. Ingen hade sagt att vi skulle gå flera kilometer i två decimeter snö.

Jag hade en rullbandspelare och skulle därför stå för musiken. Det var en GRUNDIG TK 46, som säkert vägde trettio kilo. Nog kändes det så, speciellt när man skulle bära den, med halkiga lågskor på fötterna. Å inte kunde jag ställa ner den i snön för att vila mig. Då hade det säkert blivit kortslutning så vi hade blivit utan musik.

GRUNDIG TK46.

Efter mycket konkande och stönande var vi framme vid sommarstugan. Att det var en sommarstuga fattade vi när vi kom dit. Den var helt utkyld, det fanns inga element, bara en vedspis och en öppen spis. Det fanns ingen huggen ved heller.

Det värsta var att det fanns ingen elektricitet i kåken så vi blev utan musik i alla fall, även utan kortslutning. Jag hade alltså slitit och släpat, i mitt anletes fotsvett, till ingen nytta. Om det hade funnits elektricitet och en frysbox i kåken, hade vi kunnat öppna frysen, så att vi åtminstone hade fått lite värme.

RAFFIGT MED SLITS.

Ungefär så här kunde
flickorna klä sej då.

   När jag ändå har nämnt lite om klädstilen på 60-talet kan jag fortsätta lite till.

 Tjejerna var ofta som små tanter. När dom var uppklädda skulle dom vara klädda i dräkt, högklackade skor, handskar, handväska och gärna en liten hatt. En sådan liten tant gick framför mig på Storgatan utanför Röda Kvarn.

Det var vinter och trottoaren var halkig och knölig av nedtrampad snö. Jag hade mina hala myggjagare på mig och hade vissa svårigheter att hålla kursen. Det gick ganska bra ändå för jag hade ju inga höga klackar att tampas med. Det hade däremot den lilla tanten.

Det var ungefär som i visan: Mormors lilla kråka, hon som slank en hit och en dit, utan att slinka ner i diket. Men dratta på ändan, det gjorde hon. Ja, snarare gick ner i spagat, med ena benet framåt och det andra bakåt. Den lilla hatten for av henne, hon försökte få tag på den, innan den ramlade i backen.

Hon jonglerade med den, så där som man brukar se Helan och Halvan göra på bio, och på nått sätt lyckades hon med konststycket. Hon var så upptagen med hatten att hon inte märkte att hon hade spräckt sömmen på den snäva dräktkjolen ända upp till linningen.

Hon reste sig upp och borstade bort snön från benen, rättade till hatten och gick vidare med högt buret huvud och med världens raffigaste slits.

HÅRIGA SLIPSEN.

Håriga slipsen.

   Det var inte bara tjejerna som var prydliga, även grabbarna var stiliga. Det var kavaj, skjorta och slips som gällde och naturligtvis byxor. Min mamma var som jag tidigare berättat road av lite udda saker.

Morsan sydde en slips av konstgjort leopardskinn åt mig. Den var till och med hårig. Jag gjorde stor succé, var jag än gick fram. Det var många tjejer som kom fram och kände på den och undrade om den var äkta — slipsen alltså!

GOTT NYTT (H)ÅR!

Mojje.